Göteborgsposten – 31 mars 1866, sida 1

på en — ty på intresserade åskådare af båda könen finnes äldrig någon brist — och så ger man sig i väg utför den hala stråten. Usch, hvad det går! Innan man hinner att blinka är man lyckligen vid slutet at den rätt ansenligt långa banan. Ibland händer det väl, att man icke hinner halfvägs en gång; det har kanske fallit bådadera af de på den lilla släden regerande in att vilja leka herre, d. v. 9. att styra, och när två vilja styra i en stat, går det, som den forna och närvarande historien lär oss, vanligtvis — ötverända, ätven om folket är lika enfaldigt som i ofvananförda fall. Katsch! der ligger hela ekipaget; ingen fara, man reser sig upp, fast generad-, griper efter sin engelska skorsten, som gifvit den lilla släden utseendet af ett snabbt framilande lokomotiv, och börjar omigen ifrån början. Skulle så vara, att man känner sig en smula frusen eftåör resan, nåväl, om vi ej se galet, äro några beskäftiga Ganymeder der i backen vid en lustigt flammande riseld sysselsatta med att reda till det ljufliga flidum, som benämnes glödgadt vin och varm punsch. Jag ber er, min nådiga, stig lite närmare och upptina era frusna lifsandar, här är ju rätt småtrefligt med klippoch buskdekorationer direkte från Lorensbergs saligen afsomnade teater, liksom man behöfde med menniskokludderier, med limfärg och entränning pynta upp en scen, der Gud Fader sjelf anordnat dekorationerna. Ah! Dut är för att hindra blåsten att släcka ut den heliga elden under Bacchi-grytorna. Det var en annan sak, och här är i alla fall en förtjusande utsigt! Rundtomkring dungar af i oftermiddagssolens rosenfärgade strålar hlittrande löfträd, hvilka sträcka sina nakna men pittoreska grenar mot höjden, bildande grupper, skönare och smidigare än voro de arbetade i matt silfver. Här och der afbryter talloch furuskogen med sin dunkla grönska mot den snöhvita marken och den i purpur och violett skiftande himlen, der borta vid horisonten Åslocknar aftonens sol stilla på tempelkupoln i staden, bredvid oss flamma lågorna från stockelden muntert mot höjden, från alla kanter höres endast skämt och muntert glam. Er skål, sköna dam! Inte sannt, äfven vintern eger sina behag? Ni har godhetsfullt följt oss till ett ställe der naturen sjelf visar er sina konstskapelser, kanske ni nu skulle ha lust att beledsaga ons dit, der menniskoanden och menniskohanden gemensamt sträfva att idealisera naturen, med ett ord, till en konstnärs, en ung bildhuggares atelier. Jag ber er kasta en blick på denna modell till en bordsprydnad, beställd af hrr L. Larson C:o och ämnad att gjutas i ellfver samt utställas på nästa års verldsexposition i Paris. Det är en tjusande grupp, dessa unga och sköna najader, hvilka, omslingrande hvarandra i en lika djert som lyckligt en snäcka, under det att en skälmsk triton leker vid deras fötter. Isynnerhet är den ena figuren, hvars behagfulla, jungtruliga kropp böjer sig i en båge som med rätta kan kallas skönhetsliniens, beundransvärdt vacker och konstnären har lyckats att få figuren nästan fullkomligt fristående, hvarigenom dess smidi ga och tulländade former framstå i allt sitt behag. Gruppen är full af lif och poesi och kan icke undgå att väcka intresse. Den unge artisten har vidare under arbete modellen till en kandelaber, en grupp af lekande tritoJner omgifna al vattenväxter och snäckor, äfven beställd at ofvannämnda firma och som, fulländad, säkerligen, äfven den, skall komma att tillfredsställa konstvännen. Båda dessa grupper äro hvardera omkring 1 ach en half aln höga. I atelieren finna vi ätven under arbete byster i naturlig storlek af 2:ne yngre medlemmar af vårt samhälle, hvilka begge byster äro utförda med stor talang och med träffande likhet af originalerna. När dessa arbeten blifvit fullbordade, ämnar konstnären att taga itu med ett ännu större arbete, nemligen en liggande staty i en half naturlig storlek, tramställande ett sardeles poetiskt motiv: en skeppsbruten uppkastad på en klippa och sökande att fasthålla sig vid denna för att rädda sig undan vågornas raseri. Och nu är ni säkerligen intresserad at att höra den unge konstnärens namn; nåväl, det är Johan Börjesson, och hang vagga stod vid dessa stränder; med ett ord, han är ett Göteborgsbarn, och vi äro säkra om att ban äfven skall göra sin fädernestad heder. Ä Ni må för öfrigt icke tro, att det prosaiska Göteborg icke eger konstnärer äfven det, nej, tvärtom, här finnes nog mer än en sådan, och kanhända föra vi er en annan gång in i ännu en eller ett par atelierer, om, som! vi förmoda, ni ej är missbelåten med denna! lilla artistiska utflykt. På större och mindre sällskaper, klub-! bar etc. eger vår stad heller ingen brist och åtskilliga af dem disponera ganska stora och dyrbara lokaler. Den fashionablaste af stadens klubbar: The Royal Bachelors Club, 7 a 992 3 — 1.. 53 1 -2 Ö