Göteborgsposten – 29 mars 1866, sida 3

lxvarjehanda. också en engel. I Mo socken i Helsingland tjenstgjorde en klockare, som var enögd, puckelryggig, slintskallig och låghalt. En julotta skulle han uppsätta psalmnumrorna på båda sidor om altaret. Vid nedstigandet eftet sista numrets uppsättande klef han miste, föll och blef liggande som en vågbalans tvärs öfver altarringen. Men han lät sig icke förtryta, utan steg upp och stämde upp psalmen: Från himlens höjd jag kommen är. En af åhörarne, häradshöfdingen Ö. tog härvid upp sin annotationsbok och skref följande rimmade rader öfver tilldragelsen: En sällsam syn för menskligt öga, Att man den knappast sknlle tro: Det kom en engel från det höga Och föll på altaret i Mo. Han sjöng, så hela kyrkan svara Från himlens höjd jag kommen är. Då tänkte jag:det må så vara — Ser himlafolket nt så der?! En egen märkelsedag. Ett ganska ovanligt förhållande har nyligen inträffat vid Guildhals polisdomstol i London. Natten mellan Fredagen d. 9:de och Lördagen d. 10:de Mars voro nemligen fängelserna i City helt tomma och då alderman Hale nästa förmiddag intog sin sedvanliga plats och domstolen som vanligt var fylld med nyfikna, förkunnades det att inga mål funnos att handlägga för dagen. Så snart alderman Hall hörde detta, begärde han straxt ett par hvita handskar, hvilka han drog på sig, en urgammal sed som symboliskt skall beteckna: Jag tvår mina händer i oskuld. Det var för öfrigt icke mera än tredje gången som City belastats med en utgift för sådana. Första gången inträffade ett dylikt sällsynt tillfälle, då nästan hela London hade vandrat ut till Epsom för att ölvervara en intressant kappränning, och andra gången, då den förfärliga eldsvådan år 1666 förtärde hela City och halfva det fo. oodnriag Ln — ——— —.—.Å.n 0 7 on nt nt Rn