Från Utlandet. Grälet mellan Österrike och Preussen börjar antaga allt större proportioner, och man kan redan nu finna, hvilken ofantlig utsträckning ett krig inom Tyskland måste erhålla, då det en gång bryter ut. En massa intressen äro i rörelse, hvilka kanske endast kunna finna sin lösning genom ett allmänt vädjande till. svärdet — eller en europeisk kongress, hvars kommande till stånd Frankrike atvaktar, fastän det ännu icke åter framträdt öppet med sitt förslag härom. Vi finna redan Österrike, Preussen, Ryssland, Italien och Danmark samt de tyska Mellanstaterna och Turkiet i verksamhet eller afvaktande spänning. Rustningar bedrifvas öppet och i stor skala, hvilken bäst angifver situationens allvar. Nu komma härtill polackarne, dessa revolutionens stormfåglar, hvilka aldrig saknas, då det stundar till ovåder, och aldrig skola vara borta, så länge våldet håller dem nedtryckta och deras öde är en brottslig kränkning af tolkrätt och politisk heder. En väl underrättad bresskritvare från Berlin säger, att de polska landsflyktingarne i Frankrike, Italien och Wallachiet smickra sig med hoppet om, att de snart skola få tillfälle att bekämpa den gamle fienden till deras race. I sina sangviniska förhoppningar hafva de aristokratiska och demokratiska partierna bland de landsflyktiga, representerade af turst Uzartoryski och Nieroslawski, för en tid uppskjutit sitt inbördes kif och knutit sina händer till gemensam handling. För att, i händelse af någon fara utifrån, neutralisera polackarnes bemödanden, har ryska regeringen nu börjat lemna de polska bönderna fastebref på deras på den upproriska adelns och medelklassens bekostnad nyligen erhållna jordlotter. Regeringen har hit tills visserligen gifvit bönderna jord, men ej full eganderätt, för att både allmogen och dess fordna herrar skulle blifva i beroende af myndigheternas goda vilja. Nu, då det drager upp till ny storm, har hon funnit sig befogad ånyo göra bönderna sig bevågna. Ryssland tyckes för sin del ej sätta mycken lit till allt larmet och sabelrasslandet mellan Österrike och Preussen, utan tror Österrikes ifriga rustningar och truppsammandragningar vara riktade på helt andra mål och afsigter. NMaturligen tror Ryssland, att de gälla Österrikes ställning i sydost. Också försäkras från de pålitligaste, att österrikiska trupper koncentreras ej allenast i Böhmen, utan äfven i Galizien, Bukovina och på andra punkter nära kejsardömets sydöstra gräns. Det är dessa trupprörelser, de österrikiska tidningarne förbjudits omnämna, hvaremot de tillåtas prata och skrika så mycket de behaga om rörelserna mot preussiska gränsen. Också förråda de tyska tidningarne ganska mycken ilska mot Österrike. Såsom förut i förbigående nämnts, har Gortschakoffs Petersburgerorgan rent ut sagt, att Ryssland icke skall tillåta de österrikiska machinationerna mot Turkiet. Ryska regeringen, ja, ryska folket skall betrakta Österrikes utvidgning i Donaufurstendömena som en casus belli. Betydelsefullare äro dock Moskwa Tidnings uttalanden. Detta blad, som eger stort inflytande och de bästa försänkningar, förklarar, att de minsta förändringar i Donauturstendömenas internationela ställning skall betraktas af Ryssland såsom upphäfvande af fredsfördraget i Paris 1856. Bladet tror nemligen Österrike och Frankrike om planen, att vilja förändra Moldau-Wallachiets inre och yttre förhållanden samt ställa dem under en främmande suverän. Det antages för visst att Moskwabladets förklaringar uttrycka detsamma som de förklaringar, hvilka ryska ambassadören i Paris vid sin återkomst från Petersburg gjort Napoleon III. Anteckningsvärdt härvid är äfven, att den österrikiska flottan utrustas och klargöres, för att göra tjenst i Östersjönoch Svarta Hafvet. I Preussen stå uti regeringskretsarne tvenne partier emot hvarandra. Det ena vill, att preussiska armeen genast skall mobiliseras emot Österrike, det andra vill dröja. Hittilla har det senare haft öfvoarvigtan men det