Göteborgsposten – 28 mars 1866, sida 2

Fran Utlandet. Den 22 d:s kl. 2 e. m. emottog kejsar Napoleon lagstiftande kårens adressdeputation. Kejsaren stod upprätt framför tronen, med prins Napoleon på sin högra sida samt prins Joachim Murat och msgr Lucien Bonaparte vill venster. Det franska öfverhufvudet var omgifvet af sina ministrar, medlemmar af det hemliga rådet, marskalker och kronans stordignitärer. Svarsadressen upplästes af presidenten grefvo Walewski. Kejsarens svar på adressen ljöd i sin helhet sålunda: Herr president och mina herrar deputerade! Lagstiftaude kårens stora majoritet har ännu en gång genom adressvotering gifvit sitt bifall åt den politik, som i femton år förlänat oss lugn och välgång. Jag säger Eder mitt tack. Utan att låta Eder bortryckas af tomma teorier, hvilka under ett förföriskt yttre lofva mer än de kunna hålla, liksom om de allena skulle kunna befrämja tankens frigörande och verksamhet för menniskornas bästa, hafven j sagt till eder, att äfven Vi eftersträfva samma mål, i det Vi under vår gång hafva lidelsernas mildrande och samfundets behof för ögonen. Är ickejvår bevekelsegrund det allmänna bästa? Och hvilket behag akulle Edert mandat ha för er och maktbesittningen för mig utan kärlek till det goda? Skullen j utbärda så långa och mödosamma arbeten, om j icke voren lifvade af sann fosterlandskärlek? Skulle jag sedan aderton år kunna bära regerin-sbördan, förvaltningens oafbrutna mödor och detta stora ansvar inför såväl Gud som folk, om jag icke hos mig funne den kraft, som pligtkänslan och medvetandet af en gagnelig mission förläna? Frankrike vill, såsom vi alla, stadga, framätskridande, frihet, men den frihet som utvecklar den andliga bildniugen, de högsinnade rörelserna, flitens idla verkningar, och icke den frihet, som gränsar till sjelfsvåldet, hvilken uppväcker dåliga passioner, tillintetgör all tro, åter upptänder hatet och alstras förvirrning. Vi vilja ha den frihet, som upplyser, kontrollerar och diskuterar regeringens handlingar, icke den frihet, som blir ett vapen till att i hemlighet undergräfva och kullkasta densamma. För femton år sedan, då jag till namnet var statens öfverhufvud, men saknade den verkliga makten och stod utan stöd inom kammaren, fann jag i mitt goda medvetande och i de stämmor, som valt mig, mod att uttala, det Frankrike icke skulle i mina händer gå under. Jag har hållit ord. Frankrike har under de sista femton åren utvecklat sig, och tilltagit i storhet, Dess höga bestämmelse skall utföras. Våra söner skola efter oss fortsätta vårt verk. Derför har jag en borgen i de stora statskorporationernas bistånd, i armeens tillgifvenhet, i alla goda medborgares fosterlandskärlek och slutligen, i den gudomliga försynens beskydd, som vårt sädernesland aldrig saknat. Såsom vanligt, emottogos dessa kejsarens ord med upprepade lefverop för kejsaren. Det hör nu till apparaten. Men ingen kan undgå att finna sig smärtsamt berörd af det ganska otvetydiga upprepandet af trontalets sats om att Frankrike ännu icke är moget för triheten. Desslikes måste det väcka undran hos dem, som anse Napoleon III för en klok och erfaren menniska, att höra honom åberopa sig lera gånger och ställa sin vilja såsom den