Göteborgsposten – 28 mars 1866, sida 2

Hon studsade förfärad tillbaka i vagnshörnet och tryckte in sig derstädes, utan att med ögonen lemna den röda fläcken på Renaunds bröst. Derpå sökte hon att resa sig upp, gjorde en rörelse liksom för att kasta sig framåt till den sårades hjelp och föll liflös tillbaka på vagnsdynorna. — Gå härifrån! utropade grefven utom sig, ty jag kan eljest ej svara för mig sjelf. Också äro vi nu nästan framme. Gå, och må jag aldrig återse er. — Skulle jag lemna henne i ett dylikt tillstånd! stammade Renaud. — Ni har svurit det. Bevisa mig åtminstone att det är en adelsmans blod i edra ådror. — Skulle jag också dö, så vill jag visa er att jag har det, hr grefve, och för ingen annan vill jag heldre bevisa det än för er. Jag lyder. Renaud sprang ur vagnen, utan att vänta tills denna stannade. Hans blessyr började att göra ondt. Utan att tänka på sig sjelf, skyndade han likväl till grefve de Chalais våning. — Är grefven har nyss blifvit häktad af en kapten, svarade man honom. — För sent! suckade Renaud. Han begaf sig derföre till hertiginnan de Chevreuse hvilken han underrättade om den ledsamma nyheten. , — Flyn alla, sade hon till honom, J ären förlorade! (Forts.)