Göteborgsposten – 27 mars 1866, sida 3

livarj eh anda. Fem sekunder i lejongapet Under denna tiel har en djurtämjare Werner, som nyligen varit i isssara i en lejonbur, afgifvit en berättelse till en tysk idning om förloppet af denna skakande situation. Den 22 Dec. 18650, säger han deri, kom jag på stermiddagen vid den tid då djuren brukade fordras, I närheten af lejonburen, samt var omringad af skälelystna. Lejonet högg flera gånger ilsket efter mig, hvilket naturligtvis förtretade mig som dess tämjare. Trots den farliga sinnesstämning hvari djuret synbarligen befann sig, begaf jag mig det oaktadt med piskan i handen in i buren. Lejonet hade säkert öfver 100 gånger vid samma humör hoppat öfver mig under det jag satt på en liten stol, men denna dag tog saken en annan våndning. Istället för att göra sina vanliga språng störtade lejonet emot mig, högg sig med käftarne fast i min högra skuldra, lyfte mig upp. från golfvet, ruskade mig uppför så som hunden ruskar en fångad råtta och kastade mig derefter till marken, hvarefter det utan att släppa sitt första bett slog sin högra framtass i min venstra skuldra och satte den venstra baktassen på mitt högra öfverben. Lejonet som nu trodde sig ha sitt byte säkert började derefter bita sönder mitt skulderblad och krasandet af benbitarne under dess tänder ingaf mig den tron att all räddning numera vore omöjlig, såvida det icke kunde lyckas mig att tränga mitt hulvud genom öppningen mellan dess gap och högra framtass för att nå dess högra öra som var mig närmast. Med risk att ögonblickligen få hufvudet afbitet gjorde jag det älventyrliga försöket, och lyckades! Öga mot öga mot den rasande besten ropade jag af alla krafter det sedvanliga kommando-ordet Mustaphas; samtidigt dermed klingade ett par fönsterrutor, som min dotter slog in med dressyrpiskan, hvilket skrämde det ursinniga djuret från mig, och piskande detsamma af alla krafter lemnade jag buren — med det fasta beslutet att aldrig mer låta ett lejon hoppa öfver mig. Aldrig i mitt lif skall jag glömma det fasansfulla ogonblicket, då jag sökte att, som ofvan nämnts, tränka fram hufvudet, ty hade detta icke lyckats mig. sgulle jag säkerligen ha blifvit dödens byte. En hygglig björn. Zoologiska trädgården i Breslau bar nyligen som present af en egendomsegare Adolphi erhållit en brun björn, ett verkligt praktcxemplar, som är af en så ofantlig storlek, att de andra björnarne i trädgården vid sidan af honom se ut som små dvärgar. Han har fritt gått omkring hos sin förre egare och är af naturen tam och godmodig. Hans bäste lekkamrat var förut en dogg och hans förtrognaste vän en liten råtthund, hvilken kunde få göra med honom, hvad han ville. Björnen bade bl. u. vant sig vid att leta fråm äpplen ur fru Adolphis klädningsficka, hvilket han alltid gjorde med den största försigtighet oeh tackade alltid som en väluppfostrad björn genom smekningar för den rara frukten. En dag fick han emellert d icke genast reda på äpplena, hvaröfver han blef stött, och bet fru Adolphi i armen samt drog henne med ramarne ner på golsvet, hvarvid äpplena rullade ut på golfvet. Nalle blef då genast spak, började mumsa på äpplena och upprepade efter slutad måltid sina vanliga karesser alldeles som om ingenting passerat. Denna händelse hade endast till följd att björnen efter denna tid blef ännu mera from och tillgifven sin herrskarinna. Hr Adolphi har haft för vana att flera gånger om dagen promenera med sin skyddsling uti fria luften, hvarvid det ibland händt, att denne, när han blef varse något nytt och för honom okändt föremål, reste sig på bakhenen och rädd retirerade bakom sin herres rygg. Först när denne gick förut, fick Nalle mod och följde beskedligt efter. Björnen har ännu aldrig smakat kött.