Göteborgsposten – 27 mars 1866, sida 2

ännu ej afskjutit. Taktiken var dålig: de erbjödo Renand för stor yta. Han lät dem komma intill sig på ett afstånd af tre steg och gaf då eld med båda pistolerna. Tvenne män föllo: den ene för att icke mera resa sig, den andre rullade sig i dammet på landsvägen, hvilken han färgade med sitt blod. Det var Tourangeau, en högväxt man med temligen hyggligt utscende. Han hade tillräcklig kraft att sätta sig upy och under en sista händelse gifva eld; men skottet var illa riktadt och träffade ej. Landsvägsriddaren gaf till ett rytande af raseri och föll derefter tillbaka i dödskampens sista ryckningar. Renaud sprang hastigt tillbaka för att draga värjan, medan dEsquilly och Boistordu sköto på honom. Han blef lyckligtvis icke sårad, men hatten rycktes af honom ocn vid tinningen kände han lufttrycket af d Esquillys kula. Renaud log. Han hade nu endast emot sig tvenne värjor; han var lugn. I Striden började med blanka vapen, och klingorna stötte emot hvarandra med ett ursinnigt rassel. Mörkret hade änvu icke helt och hållet inbrutit. En gråaktig dager, den ista som ännu skymningen kastade, upplyste skådeplatsen för striden. Till venster rullade Ioire sina tunga vågor i den dal som den bevattnar, me: dan ängarne som begränsa den förlorade sig i det jemn I utbredda dunklet. Till höger reste sig en af träd krön bergås, hvars orediga konturer försvunno i aftonens dim