IV. Om de besypnerliga möten som Renaud gjorde. Då dEsquilly och Boistordu jemte sina tvenne kamrater sökte att stänga vägen för Renaud, var detintet som tillkännagaf att de gjort sin lycka. Tvärtom voro deras hattar sönderrifna och plymerna som fordom vajade öfver dem grufligt medfarna; deras öfriga kläder voro i förhållande till hufvudbonaderna, sönderslitna, smutsiga och saknande både form och färg. Omedelbart efter den dag på hvilken de tagit till flykten, sedan de mördat Landry och Renaud (de trodde åtminstone att denne stannat på platsen), begäfvo de sig på väg till Touraine, resande likt grandseigneurer och på vägen utströende kardinalens lysande guldmynt. Sedan de dröjt några dagar i Blois och der försett sin garderob, ansågo de att denna stad var dem ovärdig och att den knapra adel, som der fanns var alltför obetydlig för deras uppmärksamhet. Rikedomen hade ingifvit dem ett visat högmod. De företogo derföre en resa till Tours, lofvande sig att resa ända till Nantes, ifall deras vistelse i förstnämnde stad ej skulle uppfylla deras förhoppningar. Tours behagade dem emellertid, och de stannade der. De utvecklade der en lyx af temligen dålig smak. Deras oförskämda öfversitteri, som de visade öfverallt ådrog dem tillochmed en obehaglig affär. DEsquilly hade