Göteborgsposten – 23 mars 1866, sida 2

SU OG Be 111) FUU alv VETALLdA OM ÖSterrlKes rustningar, hålla alldeles tyst med Preussen. Från Berlin upplyses: Om de nuvarande politiska förhållandena, såsom de redan gestalta sig, ännu icke genom omfattande militära förberedelser bragt landet i spänning, så ligger skälet dertill icke så mycket i osannolikheten tör en krigisk förveckling, som snarare i törhållandet med hela vår militära organisation, hvilken — till stor skiljnad från i forna tider — gör det för regeringen möjligt att taga hvarje politiskt steg med den lugna och fasta öfvertygelsen, att i ett gifvet ögonblick hela den preussiska armen kan inom några få dagar sättas på krigsfot och dislokeras. I Sachsen kallas rekryterna under vapen och officerarne ha fått befallning att genast öfva dem i vapnens bruk samt lemna marschöfningarne å sido. Från Itahen förljudes, att regeringen derstädes tänker öka armåens effektiva styrka genom inkallande af ett antal reservtrupper, bvilken åtgärd ej gerna kan anses vara så alldeles likgiltig. Vi inskränka oss till refererande utan kommentarier af dessa data, hvilka, huru utvecklingen än må bli, dock angifva, att man anser sig stå vid randen af händelser, som kunna taga en omfattande och stor utveckling. De från Frankrike igår anlända tidningarne meddela relerater öfver första dagens diskussion ang. det af de 46 medlemmarne ur lagstiftande kårens majoritet väckta amendement i hofsamt oppositionel riktning, genom hvilket dessa 46 bildat ett centerparti, som möjligen skall komma att draga till sig flera och flera at les satisfaits-. Buffet och Martel talade för amendementet, baron Jerome David och Du Mirel emot, den förre i majoritetens namn, den senare i adresakomitens. Debatten företedde likväl ingenting anmärkningsvärdt och försiggick lugn och oafbruten. Buffet stödde sig på kejsarens s. k. Novemberlöften och fordrade enl. dem en lugn utveckling at landets frihet. David förklarade, att regeringen kan bäst bedöma detta och är sjelf sin bästa recensent. Mirel menade, att amendementet uttalade misstroende mot suveränen. Diskussionen skulle fortsättas följande dag. Inom den franska pressen yppar sig en lika förunderlig som ovanlig stämning i betraktande af dess fullkomliga ekonomiska beroende af regeringen. Girardin erinrar i sin tidning Libert kejsaren om, att han före sin tronbestigning utlofvat pressfrihet, församlingsoch föreningsrätt såsom väsentliga vilkor för en representativ regering. vilka äro nu kejsardömets värsta fiender: utropar Girardin. Ar det icke de, som tillropa kejsaren: ÅAkta eder för att gifva Frankrike friheten! Huru? Friheten är det enda vapen, hvarmed de gamla partierna beväpnade sig, och Ni skulte icke vilja frånrycka dem det? Huru! Hvad de endast kunna lofva, kan kejsardömet gifva, och Ni skulle icke vilja, att det gifver? Huru! Sedan spelet vunnits, skulle Ni ännu alljemt vilja, att deras spel, som förlorat det, skall fortsättas, för att gifva dem revanche ... på parole! Om frihetens fiender icke skulle vara kejsardömets fiender, hvilka vänner har det då och huru skall man beteckna dem? Så bearbetar Girardin kejsaren och opinionen, under det Peyrat säger i sin tidn. Avenir bl. a: Sedan 66 år tillbaka hafva alla våra författningar proklamerat pressfrihet, men alla regeringar ha fruktat densamma och genom undantagslagar gjort den illusorisk, och de ansågo sig alla för segrare; historien lärer allt, såsom j veten. Carl X undertecknade Juliordonanserna och dog i landsflykt; Juliregeringen belade tidningarne med tvåtill trehundra års fängelse och en million i böter; dynastien Orleans föll! Utan pressfriheten ha tjugo regeringar lidit skeppsbrott; är Granier de Cassagnac så säker om sin sak, att friheten icke skulle ba räddat dem? Kan han säga oss, hvad sämre som kunde oss vederfaras? Kan af alla regeringar och partier, som stormen bortsopat sedan 89, nämnas en enda, den der gått under; derför att hon älskat friheten för mycket och handhaft henne för ärligt ? Tillochmed den klerikala le Monde frågar: Böra vi vända om? Skall det förflutna tör alltid bli det närvarandes ideal? Den bekante general Jussuf har aflidit i Cannes d. 16 d:s. D. 17 d:s uppfördes å Odåon-teatern i Paris för första gången ett nytt stycke af Emil Augier: La Contagion. Kejsaren och kejsarinnan bevistade representationen, och det kan anses vara en anmärkningsvärd meningsyttring, att vid det höga parets inträde i logen höga rop uppstämdes af: Le Luxembourg! Le Luxembourg! Det var en ny form för petitionen om Luxembourgsträdgårdens erhållande. Augiers stycke behandlar åter förvridningarne inom det moderna lifvet; det är den gamla kampen mellan den glänsande, listiga, förföriska lasten ooh den lidande, storsinnade, men harmlösa ädellusten. Slutligen triumferar dygden. Men allt detta är höljdt i den modernaste toilette och manr och slösaktigt smyckadt med den gnistrande qvickhet och sinnrika satir, som Emil Augier eger i kanske ännu högre grad än någon annan (OOO HaftanrFrHHLFHAHAHA