Göteborgsposten – 23 mars 1866, sida 1

— — I I 221 8 I 25,423 — 6.3 NO. 0,5 IIalsklart. — . 2 25.426 — 1.0 ONO. jalet. — 1 9125,466 — 2.2 Lugnt. D:o. — —ä Veckokrönika. Oron i tidens ur, politiska härklyfverier. — Ett vårens förebud. — En ljuflig last. — Under snön, skizz från landsbygden. — Notvexling. eller gästen och direktören. — Messfall. — Joseph Tichatschek i Hvita frun. — En näsa i fara. — Reklamation. — Ett gyllene råd. — Qvinnan, sådan bon icke bör vara. — ÅAtt åka är vår högsta sröjd, solksång. — Kälkåkning. — Lorensberg och dess framtid. — Mälade barn, eller hvad modet kan hitta upp. — Reflexioner. 14 Ö — 10101 2 3 kd Riktning. Styrka Det går en oro genom tiden, jordbätningar, Salmonibref, hagelskott och andra småtrefligheter inberäknade, Den morske Achilles på riddarhuset, landssekreteraren med den flytande svadan och det förbluffande bilderspräket, han den politiske kocken som i vintras lade lök på laxen och Curry i buljongen samt bjöd konung och regering på den snygga anrättningen, vill med all makt guillotinera menskligheten, åtminstone den svenska. En annan sekreterare nöjer sig sig ej med att sätta upp sina protokoller, han sätter sig sjelf upp mot dem som maktena hatva och blir naturligtvis stukad efter sörtjenst. Åtskilliga potentater börja darra på sina troner. Furst Kusa, som icke förmådde tillräckligt tjusa sina otrogne undersåter, fick ta till schappen, och Georg i Grekland och Maximilian i Mexiko kanske snart följa exemplet. Tres faciunt collegium, säger ordspråket — och ta vi Påfven med i vv: :kiingen, han som våndas och mår illa på den heliga stolen, så tå vi ordspråket till slut et quatuor consistorium, och det vore hvarken det första eller sista konsistorium som haft en — pålve till ordförande. Preussen och Österrike hålla på att öfva in den bekanta farcen När tjufvarne gräla, får bonden igen sin ko, men när allt kommer omkring så ha kanske ätven de direktörerna ondt om pengar och icke råd att bekosta uppsättningen, hvadan det hela skäligen kommer att inskränka sig till Åmummel bland solket — utom scenen. Med ett ord sagdt, tiden går i väntande dagar (aldrig var det annat!) och vi måste bereda oss på att stå fadder, men till hvad? Vintern fortfar ännu att hedra oss med sin närvaro, men vårens första budbärare, näst lärkan förstås, Göteborgsbriggen Galathea, har redan anländt från de kuster, wo die Citronen blähn, medförande de gyllene frukter, som äro både herranom och damenom en söt lukt. Det började bli krångligt nog för våra goda husmödrar att fylla matsedlarne till middagarne och snpåerna. Apelsiner, nå ja, dem kan man väl vara utan, men citroner, hvarti all verlden kommer man utan citroner, inte sannt, mina damer? Också hade Galathea knappt hunnit att visa sina småckra former nere vid Skeppsbron, förrän dussintals hugade spekulanter infunno sig, alla brinnande af en iflig åtrå efter att få göra den lastfulla nymens närmare bekantskap. Antagligen sjunger derföre vintern, likasom tyska operan, på sista versen. Stränga nerrar regera inte länge, heter det, och visst är att den gynnaren fört ett hårdt regemente. Det vet jernvägsstyrelsen bäst, som fått ligga i oupphörliga förskotter för munsjören. I näreten af staden lärer vid sista stora snöfallet så stora snömassor ha hopat sig, att man dertill knappast kan påminna sig ett motstycke. En under egendomen Stora Torp lydandel dagsverkare fann sig, berättas det, en vacker , morgon, då han ämnade begifva sig till sitt arbete, helt enkelt totalt insnöad. Snön betäckte fullkomligt ingången till hans lilla torp! och här fanns ingen annan utväg än att med! skofveln bana sig väg igenom drifvorna. Sagdt och gjordt, han började på sitt arbete och arbetade sig in i snöberget. Detta drog emellertid för en ensam person naturligtvis något ut på tiden och när vår man hunnit ungefär till hälften af sitt skotthåll möttes han af en trupp folk trån herrgården, der man halt lätt att gissa orsaken till hans frånvaro och utsändt de välkomna hjelparne i nöden. A Nya Teatern har under veckan uppförts scener både framför och bakom kulisserna, och de i sistnämnda hänseendet uppträlande ha sedermera offentligen recenserat hvarndra och det med besked ändå. Här är icke platsen att ytterligare recensera recensionerna, de må tala för sig sjelfva och publiken får älla utslaget. Ett eget förhållande är emelertid att fru Bertha Moser, som i går morse med ångf. Najaden återvände till Tyskland, cke heller denna gång kom att skiljas hädan atan att få ett Ålycka på resan etter sig tryckt med stående stilar. På hr Serpentins konsert i Lördags, som var rätt talrikt besökt, inträffade den för en konsertgifvare temligen fatala omständigheten, ätt al tvenne af de damer som godhetsfullt ofvat att biträda, den ena alldeles icke inann sig och den andra visserligen kom, men seen Time for seent