Göteborgsposten – 21 mars 1866, sida 2

Det behöfver knappt sägas att hans första besök gullde kardina!en. Han var drypande af svett och grå af damm, hans bröst hifaes våldsamt, hans ansig!e var rödt och upphettadt. Då kardinalen såg honom inträda, reste han sig lifligt. äl? frågade han. I stället för svar räckte Lafeymas honom brefvet. Richelieu genomliste det hastigt. — På hvad sätt har du fått detta? frågade han. Hans agent små.og elakt. I — Jag har tagit det, svarade han. — Från hvem? — Från grefve de Rocheforts betjent. — Som utan tvifvel är död? — Nej, monscigneur. — Så mycket bitte, suckade kardinalen. — Jag tror, återtog Lafeymas, att jag såg bonom! rädda sig med tillhjelp af sina ben. — Det är då ingen tid att förlora, yttrado Richelieu lifligt — Åh! den der är ej att frukta. — Hvem är då att frukta? — Den der fördömde adelsmannen som tyckes vilja korsa alla ers eminens planer. Denna gång har han åtminstone kommit för sent, om han ock slipper undan. — Om han slipper undan, säger du? Om hvem talar du då? — Om den fördömde baron de Francheterre, parbleu! — Han var således der?