Göteborgsposten – 21 mars 1866, sida 1

————t!?— — r.— som känner de små bretagniska hästarne, styrkan i deras ben och snabbheten i deras gång, n. b. då de äro af äkta race, skall tvifvelsutan ej bli öfverraskad att få veta, det Lafeymas inom kort var långt aflägsnad från skådeplatsen för de händelser, om hvilka vi nyss berättat. Lafeymas sjelf hade, såsom verklig kännare af hästar, valt sin af det mest snabbgående slag. Man vet hvilken person Lafeymas var. En okänd agent åt kardinalen, hvilken ömsom använde och kastade bort honom, ömsom belönade och satte honom i fängelse, hade han vid denna id sluppit ur Bastiljen, och Richelieu hade icke skänkt honom friheten på undra vilkor än att han specielt skulle sysselsätta sig med denna affär. Alltid på lur hade Lafeymas sett de fyra adelsmännen inträda på värdshuset, och oaktadt han knappt hört tre eller fyra ord af deras samtal, hade han förstätt att ögonblicket för handling nu var inne. Han gick ut, tog reda på dessa banditer, af hvilka han alltid hade en hel hop till hands, posterade dem på båda sidor om vägen, och då Rocheforts betjent passerade, kastade de sig öfver honom samt hade snart besegrat honom. Betjenten begagnade sig af den öfverraskning som Renauds ankomst förorsakade, lade benen på nacken, som det heter, och begaf sig i väg tvärs öfver fälten. Beträffande Lafeymas som blott hade en önskan, den att åter komma i gunst hos kardinalen, och för hvilken minuterna voro dyrbara, så tryckte han oupphörligt sporrarne i sin häst, riskerande att spränga honom för att hinna fram så tidigt som möjligt.