Göteborgsposten – 20 mars 1866, sida 2

Bonden rörde sig ej. — Det är till er jag talar! återtog de Rochefort i det han slog bretagnaren på axeln. Denne betraktade honom med slöa blickar. — Vill ni dricka med oss? frågade Rochefort ånyo. Dricka? upprepade bonden i det han fattade sitt glas. I detta ögonblick hade de fyra adelsmännen samlat sig omkring honom den ene efter den andre. Han tycktes ej bry sig derom, höjde på axlarne och stödde armbågarne mot bordet med ryggen vänd åt de nyfikna. Värdinnan serverade honom nu ett ytterligare mått vin. Han tömde en del deraf i sitt glas, reste sig, gjorde korstecknet, böjde sig ned och drack. Sedan detta var gjordt satte han sig åter. Renaud hade ej ett ögonblick förlorat honom ur sigte. Han var en man af omkring fyrtiofem års ålder med långt hår som stack fram nedom en svart mössa, hvilken var neldragen titt öfver de tjocka ögonbrynen. Hans bretagniska drägt bar vittne om att den varit länge brukad och rar ovedersägligen af äkta slag. Bonden drog ur sina rymliga fickor fram en slags pung, hvarur han tog några myntstycken, betalte sin förtäring med denna länzsamhet och misstrogna försigtighet som äro egendomliga för hans klass, reste sig derefter och gick ut med långsamma steg. Ädlingarne betraktade honom med hånfulla blickar, ända tills han försvunnit genom dörren.