Göteborgsposten – 20 mars 1866, sida 2

belätet med tungan och tycktes ifrigt sysselsatt med att räkna kantarne på den piska han bar i handen. Salunda, sade de Coigneux, är det öfverenskommet. Vi skicka till grefve de Chalais detta bref från Monsieur... — Och i afton, tillade de Puylaurens, lemna vi hofvet — Ursäkta! inföll Renaud, men hvem skall åtaga sig att öfverbringa detta bref? — Hvad behöfva vi bekymra oss för den saken, genmälte Rochefort; min betjent väntar utanför, vi skola gifva det åt honom ... — Tyst, mina herrar! sade Renaud plötsligt i låg ton, i det han kastade en forskande blick omkring sig och pekade på bonden som han nyss varseblifvit. Denne märkte måhända den uppmär samhet för hvilken han blifvit föremål, ty han slog hårdt i bordet och begärde mer vin på en nästan obegriplig dialekt. — Nå nå .. utropade viärdinnan med ett skratt, ej så mycket buller, min gode man! Man ser nog att ni är mera van vid att tala till er boskap än till kristna menniskor. Bonden kastade en vred blick på henne och lät höra några bretagniska eder på sitt eget hemlands föga behagliga dialekt. — Qvinnan har rätt, inföll Rochefort. Jag skulle vilja hålla vad att det der nötet ej förstår ett ord af hvad vi säga. Han steg upp och gick fram till bonden. — Nå, min vän, utbrast han, vill ni dricka med oss?