Göteborgsposten – 17 mars 1866, sida 2

5 VA ON 11 BED 11189 44 höra. att vi voro slatpatronernas vänner och togo parti tör en sak, som var en skamfläck på mensklighetens sköld. Nu finna vi af de igår anlända utländska tidningarne, att sjelfva Förenta Staternas president Johnson uttalat offentligen samma mening och, hvad mera är, fått understöd hos befolkningen, likasom vi med nöje finna, att vår kollega H. T. äfven nu ansluter sig till Johnsons på denna åsigt grundade politik. Daily News meddelar fullständigt det af Johnson d. 22 Febr. i Washington hållna tal, hvilket onekligen är ett af våra dagars vigtigaste aktstycken. Presidenten började med att tacka tör en adress, som han mottagit och lofprisade derpå Washington med all den vältalighet, som han var i stånd att utveckla, i det han starkt beklagade, att den döde icke kunde stiga upp ur grafven och bringa ordning i republiken. Ack, utbrast ran, om vi bloti åter kunde få se denne store man i vår krets!... Om det vore möjigt, att sätta sig i förbindelse med den berömde döde, om han kunde fatta partiernas, upprorets och förräderiets manöver och framsteg, huru skulle icke då den berömde games dödliga qvarlefvor röra sig i sin likkista! Dessa retoriska vändningar bildade öfvergången till en skildring af, huru föga gladt det illgått inom Unionen efter Washingtons död och huru partihatet omsider ledt till det blodigaste borgerliga krig. Ester denna återblick kom presidenten slutligen till den sak, som isynnerhet låg honom om hjertat, neml. hans strid med kongressen om Unionens rekonstruktion, och han började sedan genast angripa sina politiska motståndare i det våldsammaste språk, i det han beskyllade de män, under hvilkas ledning kampen mot Södern blifvit törd, för att vara lika stora förrädare mot Unionen som Sydstaternas ledare. Han förnekade alldeles, att kampen förts å Nordens sida, för att afskafla slatveriet. Han sade: Regeringen stod gentemot tvenne fientliga partier, af hvilka det ena ville kullkasta henne för att bevara slafveriet, det andra för att afskaffa slafveriet. De hade olika mål med hänsyn till slafveriet, men voro eniga om att undergräfva regeringen ... Jag sade då, att jag var för Unionen med slafverict och för Unionen utan slafveriet ... Jag står nu, likasom 1860, gentemot dem, som angripa författningen och vilja spränga regeringen, för att brännmärka sitt förrädiska handlingssätt ... Jag har bekämpat förrädarne och förräderiet i Södern; jag har hållit stången mot Davis, Toom, Slidell och mot många andra, som jag ej vill nämna, och nu upptäcker jag på den andra utankanten män — j kunnen kalla dem hvad j viljen — (en röst: vi kalla dem förrädare!), män, som framgent motsätta sig Unionens återupprättande. Jag förklarar härmed, att jag strider för vårt pactums bibehållande, för Unionens återupprättande; det är min önskan, att vår stora regering åter må komma att röra sig och uppfylla sin bestämmelse ... Hvad mig angår, är jag landets och författningens man; ty jag har från mitt politiska lifs första dagar lärt mig akta denna författning. Man kan bedraga, håna och slå ned på mig, det bryr jag mig icke om! Jag förklarar härmed, att jag icke skall böja mig för mina fiender ... Jag vill i korthet erinra om, hvilken ställning jag under denna författning intagit. Jag började som ålderman, och jag har derefter verkat inom alla den lagstiftande maktens grenar (en röst: ni började med att vara skräddare!). Man säger, tror jag, att jag började som skräddare. Tror man kanske, att jag skäms härför? Alldeles icke. Då jag var skräddare, hade jag rykte om mig att vara en god skräddare och städse vara punktlig mot mina kunder, som jag lemnade godt arbete. Mina vänner skola kanske säga: Nu är ni president, och ni borde icke tala om det der. Men då principerna angripas, då fade rneslandet är i fara, bör jag göra hvad jag alltid gjort, neml. rent ut säga hvad jag tänker, såsom jag gjorde, då jag nyligen på ett ovördsamt sätt afbröts. Har Andrew Johnson någonsin lofvat något, som han icke hållit? Har han någonsin svikit sitt ord? Har han någonsin varit de pligter otrogen, som han hade att uppfylla mot den stora massan af folket? Derför har jag ej heller det ringaste brytt mig om, att man beskyllde mig för att vara en usurpator. En man känner sig stark, då hans samvete talar till förmån för honom. Det har funnits män, hvilkas afsigt var att upphetsa till mord, för att kullkasta det hinder, som stod mellan dem och makten. Antingen man vill taga sin tillflykt till mord eller icke, är det enligt min äsigt säkert, att det i detta land finnes personer, som vilja kullkasta våra institurioner och förändra vår regerings karakter. Aro de icke belåtna med det blod, som redan utgjutits? Kan Lincolns mord icke qväfva det raseri, som besjälar regeringens fiender? Ar detta raseri icke mättadt? Vilja de ha ännu mera blod? Ha de hvarken nog ära eller mod att ernå makten å annan väg, än genom ett mord? Men jag fruktar icke för de mördare som angripa mig öppet; jag fruktar endast dem, som smyga sig med långsamma fjät fram i mörkret. Om det är mitt blod, de vilja ha, skola de ha mod att slå mig som män? Jag vet, att de vilja såra, men att de icke ha mod att stöta till (bifall). Om mitt blod skall utgjutas, derföre att jag vill, att unionens regering skall oskadd upprätthållas, så må det bli utgjutet. Man kan resa ett altare för Unionen, ställa mig, om så är af nöden, på detta altare och som ett offer för staternas Union utgjnta det blod, som håller lifvet inom mig (länge ihållande bifallsrop); men regeringens fiender skola minnas, då mitt blod först ntgjutits, att martyrernas blod är kyrkans utsäde. . För det af Seward sedan i Cooper Institute hållna tal föreligga ännu icke några mera detaljerade underrättelser. Han synes dock ha talat i allegorisk stil och slutat: J sen Unionen återkallad, icke på slafveriets grundval, men utan dev; icke med: öppna eller i mörkret smygande lösryckningstankar, men utan dem; icke med ersättning för befriande slafvar, men utan den; icke med illola utan mad lajala renresentanter: icke med