Göteborgsposten – 17 mars 1866, sida 1

iim Km6 vänta, att vecko-krönikan skall sluta som rimkrönika. Det är icke alla krönikor som kunna hemta sina ämnen från Åhela verlden, icke alla som djerfvas passera som desert efter en mera substansiell spis, icke alla krönikeskrifvare som kunna snöra ihop sina mockasiner till iströftåg i verklighetens och — fantasiens verld. Här haen J emellertid anekdoten: En hedersman, med trefligt skick, Utaf det gamla slaget, En dag helt oförmodadt fick Förtroendeuppdraget, Som medlem af en styrelse, Dess kårförteckning ut att ge. Han guodde så att svetten flöt Ifrån hans breda panna, Ty när han börjat, han beslöt Att först vid slutet stanna: Och efter fjorton dars förlopp Han alla namnen tecknat opp. Begaf sig så, att han begaf Sig till den man han borde, Att sin förteckning lemna af, Och der han tog till ordee: Tack vare mina begge ben, Här har jag alla — utom en. Jag svär vid mina ögons ljus, Den är ej lätt att finna; I fjorton dar, från hus till hus, Jag sport hvar man och qvinna, Men ej för någon är bekant, Hvar som han träffas — hr Pakant. Om mannen sen fick saken klar, Det kunna vi ej säga, Men sensmoralen häraf var, Att mer än en vi ega, Som borde kallas rätt och sannt Uppå sin plats för — hr Vakant.