Göteborgsposten – 16 mars 1866, sida 3

Ifstens, vore obilligt, och mot den som påstår -Jatt brist på konseqvens och ståndaktighet gör Åhenne olämplig för mången verksamhet kan v jinvändas, att dessa tel, som vanligen äro en följd af uppdragelsen, helt visst skola upphöra att vara utmärkande för qvinnokönet, när utbildningen af barnets själsanlag lemnas till en i skygdet af liberala grundsatser upp: I fostrad, om sin rätt och sitt värde öfvertysad, bildad qvinna. — Jag finner sålunda i dvinnans väsende icke några orsaker som be rättiga staten att inskränka hennes menskliga rätt att verka för det förnuftiga och rätta och att få sitt sedliga anspråk att genom arbete försörja sig sjelf tillfredsställdt, och jag grundar denna hennes rättighet hvarken på något fantastiskt tal om qvinnans förmenta öfverlägsenhet öfver mannen i en förhistorisk tid eller på det lika löjliga påståendet att Hypatia och m:me Staål visat qvinnans lämplighet att bekläda professorsstolen i de medicinska och filosofiska fakulteterna, men jag sluter icke, med en riksdagsprests likgiltiga hån mot tidens kraf, min blick för sanning och rätt. Dessa betraktelser af qvinnans egenskaper, jemförda med mannens, hafva bibringat mig öfvertygelsen om hennes rätt att i allmänt medborgerligt hänseende med honom ställas lika, och den tid skall utan tvifvel komma då hennes rättigheter härutinnan skola häfdas. Men en genomgripande reform, hu berättigad han än månde vara, måste, för att nu för tiden kunna genomtöras, i en upplyst allmänhets öfvertygelse om hans lämplighet finna sitt stöd; härigenom föres jag till betraktelse af det förut framkastade ämnet om qvinnans under nuvarande förhållanden lämplighet för alla slag af tillåtlig verksamhet. Vår tid ger på en sådan fråga ett obetingadt nej till svar. Huru tror Du att den militära disciplinen skulle bevaras i ett läger, der unga män och qvinnor kamperade tillsammans; skulle Din obestridligen svagare kroppsbyggnad lika väl utstå krigets mödor, eller skulle Du, utan att såra känslor som alltid för Dig måste förblifva heliga, kunna sköta domarens värf? Nej. Staten måste således åt en qvinna inrymma ett inskränktare verksamhetsfält, till dess en ändring i rådande åsigter och sociala iastitutioner möjliggjort likställighet. Huru långt gränserna böra och kunna utflyttas vid den reform, som förestår, tillhör den för sin tids behof klarsyntaste statsmannen att afgöra. Enligt mitt förmenande kunde nu åt qvinnan lemnas tillträde till läroembeten af alla slag, vetenskapsmannens såväl som prestens, till konungens kansli — ty anmärkningen att der redan finnas många extraordinarie tjenstemän är föga skarpsinnig — samt till vissa andra administrativa tjenster, säsom vid landtmäteristaten, postoch telegrafverket m. m.; aldra minst bör henne förmenas rätt att utöfva läkareyrket för sitt eget kön. En reform i denna riktning och utsträckning skulle sannolikt finna den upplystare delen af nationen för sig. Du har säkert märkt, att denna min åsigt om en reforms befogenhet och utsträckning framgått ur betraktelsen af qvinnans väsende, men Du har i 2:dra punkten af min deduktion blifvit törberedd på frågans skärskådande älven från de högre samhällenas synpunkt. Staten hvilar på familjen. Måhända böra qvinnans ofvan vindicerade rättigheter uppolttras för statens möjliga rätt, att med ett mildt törmynderskap vända qvinnans håg till samiljelifvet, åt hvilket hon kanske odeladt bör egna sina krafter och dymedelst indirekt verka för det statsändamål, som mannen mer direkt har att realisera? Du runkar på hufvudet, menar att Bjurstens påstående, att qvinnans mål är giftermål, icke förtjenar en vederläggning, och tror icke på möjligheten af en kollission mellan tvenne personliga väsendens, statens och individens, rättigheter. Jag medger ock, att utvidgade rättigheter för qvinnan icke nödvändigt skola betaga henne möjlighet och tilltälle att för familjen och staten vara hvad hon är och bör vara; men synpunkten upp märksammas såväl af honom som verkställer retormen som af Dig, när Du efter rättvisans och utförbarhetens måttstock uppställer Dina anspråk. Kort och ofullständigt har jag antydt och törsvarat min åsigt och blott i förbigående har jag vidrört ämnen, åt hvilka en utförligare undersökning bort egnas; men min afsigt har lott varit att för Dig påpeka behofvet af en sjelfständig åsigt i detta vigtiga ämne och sättet hvarpå en sådan bör vinnas. Sjelfständig skall Din mening vara. Föga bättre än en villrådig tveksamhet är en blind tro på