Göteborgsposten – 16 mars 1866, sida 2

troligt om ej historien lemnade ojäfvaktiga vittnesbörd derpå. Presidenten de Coigneaux, till hvilken Gaston hyste ett ytterligt förtroende, hvilken han tillochmed anförtrodde allt som rörde hans intresse, hade i följd deraf förvärfvat sig en ganska stor betydenhet. Richelieu hade för afsigt ej allenast att fästa honom vid sig, utan att hos Monsieur göra honom till en slags syndabock för sin egen politik. Han lyckades äfven deri. Huru? IIvilka listiga medel, löften, öfvertalningar förstod han att använda? Ingen vet det. Presidenten blef, om ej en af hans mest nitiske anhiängare, åtminstone en af hans tillgifnaste tjenare. Det var han som rådde Monsieur att fly till konungen af Spanien eller hertigen af Lothringen att återkomma till Frankrike i spetsen för en armå och rycka spiran från Richelieu för att lemna den till konungen. Det var en absurd plan. Ått uppväcka fiendtligheter mellan två vänskapliga stater, att kanhända framkalla ett borgerligt krig och hvarföre? eller snarare för hvem? För en enda man, kardinalen. Icke destomindre blef detta örslag diskuteradt och antaget. En enda ädling protesterade, men han var så ringa, så obetydlig, så föga känd att man knappt bevärdigade honom med någon uppmärksamhet. — Nej, sade han likväl med värma, jag vill aldrig medgifva att man värfvar främmande soldater för att utföra nagonting som vi kunna utföra sjelfva. Har ni noga öfvervägt vådan sf ett sådant företag? Det har alla ut