Göteborgsposten – 15 mars 1866, sida 3

afundsjukt på Upsala, ty tretio år göra ingen menniska lastgammal och nu har det hitsänat ett par Tefftar, som värfva unga damer från båle norr och söder. De lära redan hafva lyckats av! göra några fördelaktiga köpslut. Firi-handel är bra, men friare-handel är bäst. Mista vi en, stå oss tusende åter. Vådan af för hastiga hegrafningar. Vid franska senatens session d. 26 Febr. diskuterades en petition, hvari en önskan uttalas att regeringen måtte upphäfva bestämmelserna angående döda personers, enligt hvad man ansåg, alltför hastiga jordande, och sörja derför, att de först måtte utställas i likhusen, der alla möjliga försök att återkalla dem till lifvet skulle göras. Den komit som behandlat saken tillrådde en motiverad dagordning, men senaten beslöt att sända petitionen till regeringen. Härtill bidrog isynnerhet ett tal af biskopen af Bordeaux Donnet, som bland annat yttrade: ,Jag skall tillåta mig att anföra ännu ett exempel. Ar 1826 stod en varm sommardag en ung prest på predikstolen i en öfverfylld kyrka. Plötsligen svartnade det för hans ögon, ordet förstummades på h:ns läppar och han föll till marken. Några timmar derefter dånade dodsklockan. Han såg ingenting mera, men hörde allt, som föregick omkring honom, hvilket naturligtvis icke var egnadt att lugna honom. Läkaren förklarade nemligen att han var död och underskref tillåtelsen till hans begrafning. Biskopen vid katedralkyrkan, i hvilken den unge presten predikat, framsade De profundis vid det förmenta liket, snickaren tog mått till kistan, det blef natt, och man kan lätt tänka sig huru en menniska under ett sådant tillstånd måste befinna sig. Midt under det buller och sorl, som omgaf honom, hörde han plötsligen en af sina ungdomsvänner tala; detta hade en vidunderlig verkan på honom och framkallade en öfvermensklig ansträngning, dervid han sprängde sönder de band, som fängslade hans lifsandar. Nästa dag stod den unge presten åter på predikstolen och nu, nu står han — här framför er! En menniskoätare från Westergötland. Från senaste marknaden i Jönköping berättas följande roliga episod: En vestgötehandlande stod i sitt stånd, frysande och förgäfves väntande på några, som ville, om än icke ,,hanla, åtminstone ,se på, som det står i visan. Helt oförmodadt kommer honom lyckan då till mötes i en fattig arbetskarls skepelse. En affär inledes om ett stycke tyg; ,knallen låter pruta med sig ,betudligt, öfvertygad, att den fattige kunden icke har några penningar. Plötsligt går en herre förbi ståndet och, förbittrad öfver vestgötens drift med den stackars köparen, erbjuder han denne att få låna det för handelns uppgörande erforderliga beloppet. Men nu blir vestgöten arg: med ett språng hoppar han ur sin träbur, och fortare än det hinner heskrisvas, biter han sig fast i den fremmande herrns näsa. Situationen var betänklig, men slutligen släppte menniskoätaren sitt tag och måste följa med till poliskontoret, der han torde få dyrt betala sin näsvishet