— Ja, ni hade rätt; ni ensam har kunnat se klart i denna sak .... Skynda! återvänd till palatset, och ifall ni erfar någonting, så kom och underritta mig derom så fort ni kan ... Hvad mig beträffar så gör jag mig beredd till strid. Gå! Den unge officern aflägsnade sig skyndsamt. Denna nyhet, hvilken han varit den förste att förkunna, spred sig hastigt och förorsakade någon förvirring i de sammansvurnas leder. Kardinalens anhängare deremot reste åter stolt hå sina hufvuden. Herr de ValencE var den förste att komma och göra honom sin uppvaktning. Richelieus samtal med Ludvig hade räckt två timmar, den nödvändiga tiden för hans eminens att föreskrifva sina vilkor. Allt återkom i den vanliga ordningen. Furstarne och ädlingarne som först trott det klokt att dölja sig, lugnade sig småningom, då man hunnit till början af Juni månad utan att de blifvit oroade. Gaston, som kände kardinalens hämndlystna karakter, blef förvånad, tillochmed förskräckt örver den tystnad som denne iakttog öfver en så allvarsam affär. En dag, utan att Monsiear anhöll derom, tog konungen honom afsides för ett enskildt samtal. — Min herr bror, sade han, vissa rykten rörande er och era vinner ha kommit till vår kunskap, rykten vid hvilka vi ej ha velat fästa större vigt än de förtjena.