Göteborgsposten – 14 mars 1866, sida 1

— — —— lit med henne; men den unga flickan hade så väl spelat sin roll al oskyldig att han blifvit narrad deraf. I sitt blinda raseri, skulle grefven ha velat hämnas på hela verlden om han kunnat. Han var ursinnig på Renaud som röfvat Blanches hjerta, och på Blanche som latit honom taga det. Han hade försökt att kompromettera den unge officern hos kardinalen, utan tvifvel i det hopp att utverka ett lettre de cachet emot honom; men vid första ord grefven yttrat hade hans eminens höjt på axlarne utan att bevärdiga sin nitiske anhängare med ett enda ord till svar. Dessa upprepade sörtretligheter voro ej egnade att lugna herr de Valeneås retade sinnesstämning. Richelieus tillbakadragande lemnade både honom och alla de öfriga, som voro komprometterade genom att alltför troget ha tjenat premierministern, så att säga isolerade. Också tinkte grefve de Valencå med allvar på att draga sig tillbaka till sina gods. Der atminstone skulle hans dotter ej vara utsatt, såsom då hon anlände till Paris, för att i hofvets regioner sammanträffa med den hvars ovärdiga kärlek hon mottagit. Grefven hade likaledes tänkt på ett annat medel att befria sig från Renauds förföljelser. IIan hade haft tanken att utmana honom, men ryggat tillbaka för det resultat hvartill en sadan duell kunde leda, ty derigenom skulle hans ändamal i alla händelser vara förfeladt. I fall han blefve segervinnare skulle han fran sig aflägsna sin dotters kärlek; besegrad deremot skulle han bli ett åtlöje i allas ögon. Dessutom vore det att vicka uppseende, och