Göteborgsposten – 12 mars 1866, sida 4

PARKERS SKRIFTER. Theodor arker, det nittonde seklets Luther! — Hvilken religionens, bildningens och frihetens vän känner ej sitt hjerta slå med kraftigare, lifsfullare slag vid ljudet af detta namn? Hvad har han då gjort denne märkvärdige man, hvars rykte redan går öfver all land både i nya och gamla verlden? Han har talat sanning — från predikstolen. Han har talat till sitt folk, sin tid, sina åhörare, han har-vägat gissla sin tids synder. Han har äåterförmält religionen med det praktiska lifvet. Vi säga återförmält, ty de bafva varit förende en gång förr under katolska kyrkans välde. Katolicismens grundtanke var, att religionen skulle genomtränga och helga lifvet, att menniskan i all sin handel och vandel städse skulle ha Gud för ögonen. Men Gud utträngdes snart af helgon, påfvar och prester; religionen, i stället att genomtränga och besjäla lifvet, förslafvade det och sänkte menskligheten i hierarkiens bojor. Det var mot detta det praktiska lifvets slafveri under religionen, representerad af prestväldet, protestautismen protesterade. Men denaa protest har under tidernas lopp urartat till ren äktenskapsskilnad. Religionen har blifvit en blott sondagsreligion och det praktiska lifvet ett prosant hvardagsarbete. Katoliken bad, arbetade — och syndade om hvartannat alla sju dagarna i veckan, protestanten arbetar och syndar sex dagar i veckan, termed har hans religion ingenting att beställa; men på den sjunde — ja då kan han, om han vill, gå i kyrkan och höra en predikan enkom för söndagen, utan sammanhang med veckoarbetet eller veckosynderna. Praktiskt lif sex dagar utan religio., opraktisk religion en dag. Gud har dragit sig tillbaka ur verldshvimlet och sitter nu i kyrkan och — sofver; vill du vara religiös, gack dit och gör sammaledes. Ett nytt resormationsarbete är börjadt, en protest mot de protestantiska kyrkornas opraktiska, traditionella, formella söndagskristendom är inlagd, ett nytt äktenskap mellan religionen och lifvet är stiftadt — af Theodor Paricer. Se der hans plaw och betydelse inom den religionshistoriska utvecklingen. Han har icke velat bilda en ny sekt, han har icke tillagt några nya dogmer till kyrkans och statens auktoriserade kristendom; men han har velat återföra denna till Kristi kristendom. Men, säger man, af en så storartad, praktiski-religiös verksamhet borde ock några stora praktiska resultater kunna uppvisas. Nåväl, vi kunna redan uppvisa tvänne fakta. Fyra millioner befriade slafvar välsigna Parkers namn, och i dessa dagar framlägges för kongressen i Washington en petition från Amerikas qvinnor om rösträtt. För dessa båda ideer, slafvens befrielse och erkännandet af qvinnans medborgarrätt i staten kämpade Parker med sin ljungande vältalighets hela styrka. Många tänkare, det är sannt, hafva före Parker tänkt de sanningar, för hvilka han kämpat, många talare hafva före honom uttalat dem både från lärdomens kateder och folktribunen: men han har uttalat dem från predikstolen, han har uttalat sanningarna i religionens namn, han har förmedlat deras öfvergång från förståndsfakta till fakta i folkets religiösa medvetande; han har upphöjt ideen till moralisk magt och derigenom satt i rörelse den mäktigaste häfstäng verlden eger. Men må hans egna arboten föra hans talan. Redan har Tyskland med entusiasm på sitt språk tillegnat sig alla hans arbeten. I vårt land hafva ännu blott 3:ne delar utkommit, men dessa hafva dock redan varit nog att äfven här göra Parkers namn kändt och vördadt. Derföre och då vi från den grånade frihetsvän, hvilkens skickliga penna skänkt oss dessa trenne öfversättningar, icke torde hafva flere att hoppas, våga vi ett försök att fullfölja det påbörjade arbetet, i det vi för svenska allmänheten framlägga följande prenumerationsanmälan, förlitande oss på en kraftig uppmuntran från alla religionens, sanningens och frihetens vänner. Upsala den 15 Februari 1866. Victor Pfeiff.