Göteborgsposten – 12 mars 1866, sida 1

— Och ni har talat I — Utan tvifvel. — Ingenting har gifvit er anledning förmoda att v varit förrådda? Vid denna fråga blef grefvens ansigte dödligt blekt Hertiginnan som under detta förhör ej ett ögonblick för I lorade honom ur sigte hade märkt först hans förvirring och sist hans blekhet. — Förrådda? ... upprepade han i det han fram: tvingade ett småleende. Kan ni tro det? — Ja, och så mycket mer som vi äro tre som dela denna åsigt. — Hvilka då? — Gaston, baron de Francheterre och jag sjelf. Hvad är nu er tanke? — Min? ... jag vet ej ... stammade grefven. — Är ni fullt säker på att ej inför kardinalen ha uttalat något oförsigtigt ord? — Hvad menar ni? utbrast grefven häftigt. Skulle ni misstänka mig för förräderi? — Nej, icke för förräderi, men för svaghet. — I sanning, madame; det är att nog mycket såra mitt samvete! återtog grefven ännu häftigare. — Ack! min vän, svarade hertiginnan skrattande, jag känner ert samvete: det är på det hela rätt bra, men har det felet ait det gifver för mycket med sig. — Ni är grym, hertiginna! utbrast de Chalais med bitterhet. med honom?