Göteborgsposten – 10 mars 1866, sida 2

ed Olsson att han af honom begärde ett lån på 25 m1 re, hvilket dock O. som en försigtig karl asslog. o )eremot lofvade han att efter ankomsten till logiet a juda på bränvin. Sedan de hunnit till det på Sill-1 tan belägna målet för sin vandring, knackat på och hå luppit in, framtog O. pengar och bad den andre gåll ch köpa bränvin. Derefter frågade han hvad ett ;r um öfver natten skulle komma att kosta och blef in Uldeles förvånad då man svarade honom att det ej in kunde fås under 5 rdr. Han rusade ut på dörren och 1 ann i förstugan sin ciceron som ej hunnit längre på sl in expedition. Olsson förklarade nu att nattlogi på II letta ställe vore alltför dyrt för att han skulle kuni! ha stanna qvar och ville genast aflagsna sig. Men : len andre svarade att man nog blesve ense om priset, hlott Olsson stannade. Då O. ändock gjorde min af i itt gå, började den andre på det bevekligaste bedja ho-l nom stanna qvar, dervid han gick så långt i hjertlighet att han tog O. i famnen den ena gängen efter den andra ) Detta var mer än O., som är en medgörlig karl, kunde motstå och han begaf sig åter in. Han kom nu af en delse att föra ned handen i den ficka der han stuckit ned sin portmonnä, men drog den åter h baka då han ej fann portmonnåen der. Han kände efter i en annan ficka, så åter i en, tills han a gräft alla sina fickor utan att finna portmonnäen. Ingen annan än hans nye bekante hade varit honom nära, men ej var det möjligt att denne kunde vara trolös nog att midtunder sina vänskapsbetygelser frånstjäla honom hans portmonnä. Detta var dock det enda sätt hvarpå han kunde förklara saken och han yppade äfven sina misstankar. Föremålet för dessa misstankar bedyrade sin oskuld och förebrådde O. för så litet förtroende. Emellertid fick en qvinsperson vid namn Christina Bäcklin, som äfven befann sig i rummet, se en portmonnä ligga på en byrå och öfver denna portmonnä höll just då Olssons bekante sin hand. Cbhristina B. anmärkte detta och Olsson fick tillbaka portmonnäen, men omkring 3 rdr voro urtagna. Han uppmanade den andre att lemna honom tillbaka penningarne, men denne förnekade att ha tagit några och begaf sig ut. Olsson förföljde honom : och fick fatt i honom i en port samt försökte ytterligare att förmå honom lemna tillbaka penningarna. Slutligen såg man honom spotta ut någonting och I då man såg efter, var det en af Olssons riksdalrar som han sannolikt fann det för äckligt att längre tugga på. Derefter gaf han Olsson till afsked en dugtig örfil och sprang sin väg. Saken anmäldes för polisen och Gustaf Johansson blef gripen såsom varande den, hvilken på detta sätt frånstulit Olsson hans penningar. Då målet i poliskammaren förekom, förnekade Johansson tillgreppet och påstod att Olsson slagit honom, samt att det blott varit af rädsla för att få ännu mera stryk som han sprungit. Ett par vittnen hade dock sett honom spotta ut riksdalern. som Olsson igenkände såsom sin. — Det var just en hygglig karl du fått fatt il yttrade polismästaren till Olsson. — Ja, det var en vacker en; men det finnes nog godt om dylika i sådana här stora städer, svarade sköfdebon. Målet förvisades till rådhusrätten och Johansson införpassades till cellsängelset.