Göteborgsposten – 8 mars 1866, sida 3

sträckte begge dessa sina grenar fritt ut liksom de fleste andra träd: som den lummiga cken, den ståtliga lönnen, den präktiga almen, den sköna linden och den vänliga sillverglänsande björken. Men synd och sorg ha sedan förvandlat dem. Ty hvad har icke handt, och hur brottsligt har ej piltrådet varit? Två pilträd som hade hvarandra kära, stodo tillsammans i sin fulla ursprungliga skönhet på hvar sin sida om en kyrkogårdsport, med täckt sammanslingrande guldglänsande grenar, lyftande sina kronor med lagerlika blad mot hvarandra i höjdeu. Det var en söndag. Sången hade tystnat i kyrkan. Först kom folket ut, par om par, och så presten i samtal med sin gamle klockare. Men hvad gick åt klockaren i dag? Var det för samtalets skull, eller derför att han hade blifvet slö med åren — nog af, han fortsatte sin gång; folket följde efter ett stycke och skiljdes sedan hvar till sitt, och han glömde att stänga kyrkan. . Kikiki, sqvattrade en skata, som hoppade på kyrkomuren under pilträden, som det syntes i den oskyldiga afsigten att samla grenar och ris till sitt bo, Kikiki, kikiki! Men der låg något annat under dess sqvattrande, medan den hoppade upp och ned, vickade med stjerten och vände hufvudet uppåt och åt sidorna, liksom om den spanade efter något : efter presten och klockaren och efter den sista skymten af folket, som ändtligen svängde af utåt vägen och försvann. aKikikilt Vips flög hon in genom den öppna kyrkodörren och kom inom ett par sekunder med silfverkalken i näbben. Det droppade ännu några vindroppar från den, och hvar de föllo till jorden, så sköt der upp de fagraste blommor af jungfru Marie-händer och Förgät mig ej. De kunde röja mig,, tänkte tjufven, och så flög hon rundt omkring kyrkan tills den sista droppen hade runnit af, så att kyrkan stod i en krans af dägeliga blomster, och sen in i det mörkaste i det ena af pilträden och gömde så kalken der i hjertat af trädet, der grenskotten voro som tätast. Kära, snälla pilträd, sade skatan, Åvill du bara neka till, art du vet, hvar kalken är, ifall der skulle komma någon och fråga, och svära derpå, om det skulle knipa, så skall jag flyga till himlen och hemta både solskensguld till att förgylla öfversidan af dina blad med och månskenssillver till att försilfra undersidan, så att du skall blifva det fagraste träd i skogen. Det var något att lyssna till. Förgäfves hviskade det andra pilträdet: Gör det ickel gör det icke! söta min pil, gör det icke! Kalken stod der allaredan djupt nedtryckt mellan de innersta qvistarne, och skatan hoppade redan på kyrkotaket. Men dagen derefter, då klockaren erinrade sig sin försummelse och kom andtruten till kyrkan, kom en förskräckelse öfver både honom och presten. Begge lupo rundt omkring i bygden, för att spörja ester. Men nej! Alla menniskor nekade till att de visste det minsta om kalken; boskap och hästar satte svansarne i vädret och sprungo bort öfver marken, fåren skakade på sina hufvud som om de fått vatten i öronen, getabocken slog med hornen fram och tillbaka och å: sidorna, mickel räf förbannade sig och svor, ty eljest visste han, att han ej blef trodd. Träden ristade på sina hufvud, ekot skrattade i bergsklyftorna; korteligen hela naturen nekade till ate veta det minsta om kalken. Förtviflade kommo presten och klockaren tillbaka till kyrkan och frågade då till sist pilträdet. Då blef det en kamp hos det oskyldiga, som förgäfves hade afrådt sin älskade. Skulle det ena röja det andra och derigenom sätta yxan till dess rot? Skatan satt på taket på ett ben och med hufvudet under vingen liksom om hon sof, men tittade då och då upp i det afgörande ögonblicket: Näh, svarar du icke?, sade presten upp igen till pilträdet. Näh, svarar du icke presten?4 sade klockaren. Då — kikikil sqvattrade skatan från taket, när hon såg det — då lyfte piltvädet plötsligt alla sina grenar i vädret och svor — svor, att det icke visste något om kalken. Men tillbaka kunde det ej få sina menediska grenar. Det står så ännu. Och sedan den tiden valde skatan det företrädesvis till plats för sitt bo och låter så, till tack för hjelpen med meneden, sin orenlighet falla i trädets hjerta, så att der alltid äro vissnade och torra grenar att se ibland de friska. Men det andra pilträdet? Ack, uär det såg det förskräckliga, att dess bedårade älskling lyfte sina grenar till meneden, då böjde det sin topp mot jocden, och tårpilen står så ännu — lutad öfver grafven