Göteborgsposten – 8 mars 1866, sida 2

hertiginnan de Chevreuse nu slutat samtalet och skulle rida derifrån. — Men säg mig dock uppriktigt, återtog hon likväl, har ni å er sida ingenting att begära af mig? — Nej, fru hertiginna. — Är det riktigt säkert? — Jag svär er det. — Det är skada! jag skulle så gerna önskat vara er till tjenst, jag också ... Kom likväl ihåg att jag är färdig dertill hvar och när ni behagar ... Farväl, herr de Francheterre! Hertiginnan aflägsnade sig nu. Baptiste följde henne och Renaud blef ensam qvar. I sin ordning lemnade han skogsöppningen och lät sin häst gå på måså in på en af sidoallöerna. Förlitande sig på hästens instinkt, af hvilken han sedan långt tillbaka hade erfarenhet, red han tankfull framåt, tills han plötsligt blef varse vid foten af en ek en orörlig krop ligga utsträckt, hvars klotrunda form och kostym voro fullkomligt väl bekanta för honom. — Boisrobert här! utbrast han med förvåning. Skulle han vara död? Han hoppade till marken, band sin häst vid ett träd i grannskapet och närmade sig. I mån som han kom abböen närmare, lit denne höra en ljudlig snarkning. — Han är ej död, sade Renaud för sig sjelf, han sofver; må jag akta mig för att störa hans sömn!Han ämnade afiägsna sig, men hejdade sig i samma ögonblick.