Göteborgsposten – 8 mars 1866, sida 2

— Jag har gjort denne man en tjenst, tänkte han, kanhända kan jag nu draga någon nytta deraf ... I alla händelser skadar det ej att försöka ... Med dessa ord gick han tillbaka, skakade på Boisrobert samt yttrade: — AbbG! Hvad gör ni här? Boisrobert ryckte till, öppnade ögonen, sträckte ut armarne och igenkände Renaud. — Åh! jag har försofvit mig! utbrast han med en lång gäspning. Jaså, det är ni, min officer! — Parbleu! sade Renaud, morgnarne i Maj månad äro rätt kyliga, kamrat. — Det är sannt, svarade abbån i det han skälfde af köld. I — Huru kommer det sig att jag finner er här på en dylik timma? — Jag skulle kunna göra er samma fråga, svarade Boisrobert med listig mine; men jag tycker bättre om att svara er med ens både hvarföre och huru jag kommit hit. Förliden natt sof jag i god ro i slottet i Fleury ända tills jag tidigt på morgonen blef väckt af ett förfärligt oväsen. Jag steg genast upp, begaf mig rakt till kardinalens rum och erfor att han afrest till Fontainebleau. Jag gjorde en ronde i slottet och fann att det var omgifvet af en hop ådlingar och officerare. Jag vill utgå, men öfverallt vägrar man mig att passera. Slutligen efter att under en hel timma ha irrat från det ena stället till det andra och förgäfves försökt alla utgångar, lyckades jag att undkomma