Göteborgsposten – 6 mars 1866, sida 2

Från Utlandet. Vi börja här meddelandet af utdrag ur le märkliga förhandlingarne inom Frankrikes agstiftande kär, främst återgifvande ett samnanträngdt referat at den bekante Thiers tal lerstädes d. 26 Februari: Mina herrar! Vi äro här nu åter församlade, för utt diskutera landets stora intressen. Det är en gamnal vana, att begagna det tillfälle, då monarken utalar sin mening ang. landets angelägenheter, att med sktning, men äfven med full uppriktighet uttala vår. Af alla de ämnen, som kunna föreläggas eder, förtjear intet mer uppmärksamhet, än det som berör lanlets politiska författning. Det sker derigenom, att lenna nation, i st. f. att vara en förvirrad och obrukvar massa, blir ett moraliskt väsen, som tänker, rådzör, som ang. statsangelägenheter bildar sig en vilja, hvilken förskaffar den aktning och bestämmer dess värde. Lyckliga de nationer, hvilkas institutioner äro genom lagarne och sederna fast bestämda, hvilka icke äro såsom vi nodsakade att sysselsätta sig med de frågor, hvilka sedan 75 år tillbaka uppröra och reta oss! Vi ha lyckligtvis icke skridit så långt framåt. Våra institutioner afvakta ännu alltjemt en utveckling, hvars karakter och tidpunkt ännn icke fastställts. Vi ha sedan 1852 lefvat i en föreställning, hvilken nästan förefallit som en säkerhet, neml. att maktens koncentrering i kejsarens händer endast skall vara tillfällig. Icke tillfällig hvad den upphöjda person angår, åt hvilken denna makt gifvits, men väl i afseende på maktens fortvaro. Ja, man tycktes hafva kommit öfverens om, att, i händelse lugnet blir återstäldt, de institutioner, af hvilka landet förut var i besittning, skulle återgifvas till detsamma. Denna id utgick ur sjelfva författningen, hvilken kan genom kejsarens initiativ med senatens medverkan städse förbättras. Denna framgick ur den minnesvärda förklaringen af d. 14 Jan. 1855, att, om friheten icke upptagits i byggnadens grundvalar, skall den dock en dag kröna verket. Den framgick slutligen ur en stor handling, dekretet af d. 24 Nov., hvilket återställde den politiska diskussionen. Uppmuntrad häraf, har nationen riktat sina blickar på de institutioner, hvilka hela den civiliserade verlden nu anser allena kunna garantera friheten och såkerheten. Frankrike har först gifvit båda åt verlden, och det begär naturligen med desto större otålighet deras återställande, som regeringen hvarje år förklarar, att lugnet återinträdt i sinnena. Hittills har detta frihetens återställande endast varit en tidsfråga; nu tyckes det ha blifvit en principfråga. Sista året och äfven i år framställer trontalet dessa institutioner så som om de skulle kunna försvaga makten, binda dess initiativ och sålunda ställa den under församlingarnes ok. Dessa ord ha tillochmed uttalats, senaten har utlagt och utvecklat dem, kejsaren har svarat. Lagstiftande kåren måste å sin sida lugnt och öppet göra sig roda för Frankrikes rätt ... 1852 års författning har ställt tvenne rättigheter gentemot hvarandra: dynastiens rätt och nationens rätt. Dynastiens rätt kan ej ställas under diskussion, men då denna så öppet erkänts, synes man mig böra till tack erkänna Frankrikes rätt, som har 1789 års stora principer till grundval. Dessa principer kunna sammanfattas i tvenne hufvudpunk ter. Den franska revolutionen har haft tvenne syftemål: ett socialt och ett politiskt. Revolutionen har gifvit alla fransmän, och genom en ärofull konseqvens alla menniskor icke socialismens chimeriska jemlikhet, ntan den sanna jemlikheten, den som ålägger alla samma rättigheter, samma förbindelser: likhet