Göteborgsposten – 5 mars 1866, sida 2

er af förra ärets räkenskaper utsett d:r C. Lilljebjörn, sekreteraren G. Hegardt och lekor K. F. Thedenius. S Y— — — Frän Utlandet. Man skulle, för att döma af telegrammernas språk, kunna iro, att vi befunno oss vid dagen före ett betydande krig, hvilket genom sin egen natur, om det komme till uthrott, måste bli så till sägande europeiskt, emedan det skulle komma att beröra alla intressen. Dock torde det icke vara så farligt. Österrike och Preussen, mellan hvilka båda makter spänningen skulle råda, skola nog icke låta grälet öfvergå till handgripligheter. Såsom vanliga schackrare, bruka de endast tungan, för att kunna å ömse sidor tillvinna sig så många fördelar som möjligt, och ordet ära ljuder naturligtvis i kapp med skramlet på sabelbaljan — men ej är det sannolikt, att svärdet flyger upp och blottas. De preussiska och österrikiska tidningarne ropa i frågan om hertigdömena på krig — genuint krig med kanoner och svärd. Vår politiska ära blir kompromitterad, om vi icke annexera hertigdömena, skrika de preussiska regeringsorganerna; vi skola sätta statens tillvaro på spel, för att inlösa en så dyrbar pant. — Akten er för den österrikiske örnen, säga wienertidningarne; han dröjer med att slå ned på sin fiende, men hans klor äro starka och hans grepp fast. Berlinerbörsen, redan oroad genom den stigande inre oenigheten, är illa till mods öfver detta förunderliga utbyte af artigheter mellan nominela bundsförvandter, och fonderna falla derför långsamt men stadigt. Köln. Zeit. finner ställningen Lallvarlig nog och tillägger: Man kan i viss mening säga, att förhandlingarne mellan Berlin och Wien redan blifvit afbrutna. Nästa meddelande från Berlin till Wien torde erhålla formen af en sista uppmaning, sommationk. Hvad Preussen menar med den pant (för att Österrike icke skall i Holstein tillåta några agitationer), som det begär af Österrike, kan näppeligen vara tvifvel underkastadt. Med ord erkänner nu Österrike sjelft, att det i hertigdömena ej bör tillåta några agitationer. Men faktiskt fortfara dessa till sitt fulla omfång, och de kunna ej upphöra, så länge pretendenten, hvilken tusenden i landet svurit trohetsed såsom deras landsherre, qvarstannar derstädes och utöfvar ett väsentligt inflytande på den med hans anhängare besatta regeringen. s Huruvida Österrike vill ge efter, beror deraf, om det tror sig kunna göra något motstånd. Det gör de yttersta ansträngningar, för att kunna så fort som möjligt få försoningen med Ungern till stånd. Förliden onsdag (onsdag åtta dagar) inlemnade ståthållerivicepresidenten v. Bartal och grefve! Apponyi sina ändringsförslag till Deaks adressförslag, hvilka innehöllo några smidiga punkter ang. beviljandet af en ansvarig ungersk minister före lagrevisionen och rörande kröningen först efter den på författningsenligt sätt genomförda revisionen (under det Deak vill raka motsatsen). Med en bestämdhet och skärpa, som han annars undviker, gaf Deak nttryck åt detta misstroende och förklarade rent ut, att Ungern redan alltför ofta bedragits af Wien, för att ännu kunna tro på regeringen, om hon icke på förhand genom handling bevisat uppriktigheten afsina ord. Men redan ett par dagar derefter underrättades man om, att Bartal och Apponyi tagit sina förslag tillbaka samt Bartal och Deak under husets jubel räckt hvarandra handen. Det kan knappast betyda annat, än att österrikiska regeringen beslutat uppfylla ungrararneg väsentligaste fordringar. Det oaktadt tror bladet ej på någon allvarsam krigsfara, ty Osterrike är bundet i Venetien, och har skäl att frukta förställningen i Donaufurstendömena, der Ryssland antagligen skall vilja utöfva ett inflytande, som Österrike skall vilja motsätta sig. Hvarför allt bladet tror, att Österrike icke skall förhindra Preussen från att taga sast fot i hertigdömena. Sjutton preussiska skepp, till det mesta skrufångare, med inalles 240 kanoner, hafva befallts kryssa i Östersjön redan i slutet af denna månad — den största eskader som någonsin varit samlad under den svarthvita flaggan. Mot hvem denna eskader är riktad, är ej godt att säga. Ehuru Preussen kanske icke är så alldeles utan del i revolutionen i Donaufurstendömena, borde doak dess regering derat taga lärdom om, huru lätt en detronisering i sjelfva Tverket kan gå tör sig. Denna revolution föTIreter emellertid ännu så många mystiska sidor, latt vi ej tilltro oss kunna klara sakernas ställning i de trakterna. Det synes oss tydligt, att revolutionens spets är riktad mot Österrike, isynnerhet som underrättelser från Dalmatien förmäla, att talrika serbiska och rumeniska emissarier genomresa förklädda Bosnien och Herzegovina och försöka att med tillhjelp af det grekiska presterskapet uppegga den kristna befolkningen till en resning mot ÅPorten, hvarför garnisonerna i Banjaluka, Mos-tar och Trebigne erhållit förstärkningar af flera bataljoner. Dessa hotande förvecklingar måste oroa Österrike, så att det skall nödgas rlemna Preussen fria händer i Slesvig och I Holstein. Men lika tydligt är, att detta ej kan öfverensstämma med Frankrikes önskan, som måste med välbehag se en brytning ee ev va —