Göteborgsposten – 2 mars 1866, sida 3

Qvinnans dung.ighet. Jag länge undrat, om Sveriges qviana Fj dugt till andra små göromål Än bara väfva och sy och spinna Och baka plätter och koka kål; Men nu jag bjrjar lå ljus i saken, Sen sjelfva tksdaen har gjort mig vaken. I denna fråga ock klart jag fått. Ait qvinnan duger till mycket godt. Hvem kan väl någonsin klandra våga Att Clara blifvit telegrafist? Hon, som beständigt vill gerna fråga Och veta nytt, dertill passar visst. I första hand hon nu kan få höra, Hvad så de större, som smärre göra Och veta mången små-hemlighet, Som ens ej närmaste grannen vet. Och hvem vid orgeln kan passa mera, Än våra qvinnor till sin statur, Der ogeneradt de få briljera Med alla stämmor i moll och dur, Der de få nyttja båd fot och händer, Som Carl XII en gång i Bender? Vi män få tiga och — sjunga blott Uti den tonart af dem vi fått. Hvem duger bättre på domarsätet, Ån moster Ulla med röst så ljuf? Hon skulle fånga helt lätt i nätet Af sin intrig hvar skälm och tjuf. Fj någon bättre än hon kan dömma Om andras fel och ej något glömma. Rättvisans vågskål i hennes hand Visst lyckliggjorde vårt arma land Men kan väl också vår qvinna duga Till prest? . .. ja, hvarför ej, kära du. Hvarenda farmor i slott och stuga Moral med allvar predikar ju, Så att man ofta just kan bli häpen, Så att all glädje snart sagdt blir dräpen ; Och mången prest i sin predikstol Står efter gumman i stubb och kjol. Man gifvit litet, men ack, kantänka An mycket rester, som väl jag ser: Man doktorshatten vill qvinnan skänka; Ty Garibaldis ej passar mer. s Ej titel längre blir doktorinnan ... Hvad det blir roligt att gå till qvinnan Och få recept och — handtryckningge. Hvad många sjuka man skall få sel... Man knappast kan något yrke tänka, Ej mindre nämna i stort och smått, Hvari ej qvinnorna kunna blänka I bättre fjädrar, än dem vi fått. De äro snillen i politiken: Med toffeln styra de män och riken, Och i sin blick de ett svärd ha fått, Som ingen dödlig än emotstått. Hvem kan oss raka så fint, som dessa Och bota benbrott, som ufta fås, Och klippa håret uppå vår hjessa? — — Jag tror jag flyttar till Westerås, — — För onda bölder och Amors pilar Der ingen fruktar, ty straxt han ilar Som Jehu til faltskärinnanbort, Som då gör pinan båd ljuf och kort. Ja, alla yrken, hvadhelst man säger, För qvinnan passa i Svea land. Det stolta England en drottuing eger, Som styrer Albion med sin hand. Då må vi också väl nöjde kunna Vår arbetssyssla år qwnnan unna. Vi nog ha trampat på embets-skon, Nu må vi slå oss till — soldelshjon. (Ur tidn. Aros.)