Göteborgsposten – 2 mars 1866, sida 2

Två fönster upplyste rummet: genom det ena hade mar en öfverblick öfver regementet som slagit läger i skog öppningen; genom det andra hade man blott utsigt öfver skogen. Dagen hade inbrutit. Renand kastade en blick v igenom det senare och såg tjugo alnar under sig en skildt rukt som började sin tysta promenad. — Hvad är att göra? sade han för sig sjelf IIuri förbereda mina vänner? IIuru skall jag komma i tillfälle att afskjuta dessa två bösskott som skall underrätta dem som faran? Bah! jig måste! ... Jag binder ihop de båd: sängomhängena, mod deras tillhjelp praktiserar jag mig sat genom fönstret, jag tager till flykten, skildtvakterna skjuta Jå mig, och i stället för två skott blir det tre, kanske fyra ... Jag blir på platsen, men de skola vara räddade! Renaud bedrog sig. De sammansvurna hörde ej nägon signal och då de cv) sågo honom återkomma trodde de att han ridit viise och fortsatte sin väg. Den unge officerns arrestering vur jast det som räddade dem, ty den hade till resultat att just den del af skogen som de hade att passera blef rensad 1å soldater och i föjd deraf anlände de utan ringaste äfvensyr till slottet i Fleury. De förnämsta iädlingirne, herrar de Chaliis, de Senneterre, de Rochefort, de Paylaurens och, i spetsen för dem alla, grefve de Moret inträdde i slottet och funno der blott några förvånade tjenare, för hvilka de helt obesväradt förklarade att monsienr denur dig skulle jage i trakten; att de fått besallalag att förbereda kardinalen på att