Göteborgsposten – 2 mars 1866, sida 1

Knaypt hade man hunnit hundra steg förrän Renaud blef varse en stor öppning i skogen, midt på hvilken befann sig en slags paviljong, och omkring denna paviljong, såg han ett helt regemente under vapen. Under den korta vägen dit, hade den unge officern ämnat fly; men han fann att han var väl bevakad att han afstod från denna I tanke. Sedan sergeanten fört honom framför ingången till pariljongen, bad han honom stiga ned från hästen och följa honom till det inre af byggnaden. Renaud kände den största oro. Var komplotten upptäckt? Skulle man bemäktiga sig alla de sammansvurna ? Huru förbereda dem på den fara som hotade dem? Han var afväpnad och kunde i följd deraf ej gifva dem den öfverenskomna signalen. huru dessa tankar trängde sig på honom, inträdde han likväl i paviljongen med djeri hållning. — Nidtuti en låg sal, möblerad med en sing, ctt skåp af ek, en matskänk och nagra pallar, satt regementets öfverste i en stor ändstol, den enda som fanns i rummet, invid ett bord. IIan upplyfte hufvudet då han hörde dörren öppnas och kastade ögouen på den fånge som soldaterna medförde. : — Är det icke herr de Francheterre, löjtnant vid konungens garde ? frågade han. Den rökiga lampa som upplyste denna seen ti lät i sjelfva verket icke att de omgifvande f remålen kunde tydligt urskiljas och det hade änna cj fullkomligt d-gats — Det är verkligen jag, svarade Renaud, och Jag j i !