Göteborgsposten – 2 mars 1866, sida 1

som satte honom ur stånd att göra någonting för sitt försvar. Denne man som han cj såg, men hvars mening han anade, försökte att rycka honom ur sadeln och draga ned honom på marken. Renaud hade likvil lyckats gripa tag i sadelknappen. Han släppte ej sitt tag och försökte frigöra sig från den omfamning som hämmade hans rörelser, då ett tiotal soldater framstörtade ur skogen, rusade på honom och fråntogo honom på en gång hans värja och pistoler. Sedan detta var gjordt kinde sig den unge officeren lös och ledig. Soldaten, som hoppat upp på bakdelen af hans hist och med sina starka armar omfattat adelsmannens kropn, hoppade nu till marken med en makalös vighet och helsade med en djup vördnad. — IIerr löjtnant, sade han, ni är min sånge. Behagar ni följa mig till vår öfverste? — IIVad betyder detta försåt? frågade Renaud i vredgad ton. — Jag kan cj säga er det, herr löjtnant, men vår öfverste, herr de Trailles, skall utan tvifvel underrätta er derom. — Nå låtom oss då skynda! utbrast den unge ofsiceren med otålighet. Sergeanten helsade ännu en gång, gick fram till kamraterna som stodo på några stegs afstånd samt lit flera man ställa sig på hvardera sidan om lkenauds häst, hvilken han sjelf fattade i betslet, hvarefter man satte sig i rörelse,