Göteborgsposten – 1 mars 1866, sida 3

d1tt1U0 H TTICUSSCM, vara Österrikes afsigt att framkalla ett dylikt uttalande. Komit6ns sammanträdande skall derför vara ett mot Preussen riktadt steg och måste leda till en ytterligare spänning mellan de båda tyska stormakterna, medan det angustenborgska partiet i hertigdömena skall resa hufvudet och med större itver än någonHYGLIVA S — — — sin motsätta sig hertigdömenas uppgående ij den af hr v. Bismarck styrda staten. ån detta parti i allmänhet taget nu mera uppenbarare iän någonsin understödjes af den bsterrikiske ståthållaren, framgår äfven deraf, att Gablenz och den augustenborgske pretendenren nyligen aflagt besök hos hvarandra, likasom det omtalas, att det dekret, enlige hvilket det augustenborgskt sinnade deputeradekollegiet i Segeberg upplösts, skall tagas tillbaka. Att Österrike vill spänna bågen ull det yttersta, för att kunna aftvinga Preussen största möjliga ersättningssumma, är tydligt, likasom det, att Preussen skall larma och utveckla en betydande kraft, ja, hota med oro och örlig, ifall Österrike vill fortsätta sina hotelser. Detta kan man någorlunda taga för atgjordt. Men när krisen är inne och katastrofen öfverhängande, skall man nog komma öfverens. för friheten, eljen-ropen i Ungern skola tystna, och en, såsom fransmännen säga, morbide! stämning inträda — men Habsburgaren skall krypa bakom skyddet af sin nitälskan tör freden och förklara, att han måste för sin del göra, hvad han kan, för att hindra det verldskrig, hvartill en kamp mellan Preussen och Österrike måste leda — och Habsburgaren skall med belåten mine stoppa de nypräglade preussiska thalrarne på sig, såsom utbyte mot hans rättigheter till Holstein. Skulle han möjligen ännu tveka, kan man väl taga för afgjordt, att de många ryska och rysk-tyska furstar, som nu väntas till Wien, skola öfvervinna hans betänkligheter och såmedelst slå till intet den en tid hotande alliken, om den erhölle varaktig styrka och ret, måste väga upp en del af gungbrädet, öfver hvilket Preussen-Ryssland rida grensle som helst. Derför drefs upproret i Bucharest till utbrott, emedan Österrike skulle sysselsättas på denna kant, derför ryska truppsammandragningar och nu armåens mobilisering i Preussen. Österrike skall nog låta till sist skrämma sig — och ännu en gång gifva prof på sin svaghet samt visa, att det är fullkomligt oberättigadt att vara stormakt. Släpper det nu sitt tag, skall, det är otvifvelaktigt om ej alldeles förändrade förhållanden inträda, en ännu våldsammare reaktionär vind blåsa, än den som hittills rådt i Europa, ty det är väl ej att vänta, att preussiska tolket skall mot sin regerings alla kränkningar sätta annat, än on laglig protest. Pikant för sammanställningens skull är, alt i den nyligen utkomna 19:de delen af Napoleon 1:stes brefvexling förekommer ett yttrande af denna till hans utrikesminister rörande österrikiske kejsaren, hvilket ej saknar sin tillämplighet på närvarande förhållanden: Jag hyser förtroende till kejsarens moraliska karakter, men han saknar vyer; han är alltid af samma mening med den, som sist talar vid honom. I ett annat bref från Napoleon I till kejsaren af Österrike heter det: Frankrikes vänskap och fred kunna ensamma göra eder, såväl som er familj och ert folk lyckliga. De krig och det hat, som E. M:ts kabinett hittills fört mot Frankrike, ha varit orsaken till stora missöden för E. M:t; men fred och Frankrikes vänskap skola återgifva alla lycka och välgång. Skulle Frans Josef nu bättre lyssna till sådana råd än den af hans töregångare, till hvilken Napoleon I ställde dem? Vi ha svårt att tro derpå; men egendomligt är dock att se, huru äfven de preussiska tidningarne nu mana fram gamla minnen, så t. ex. säger Köln. Zeit. i ett af sina senare nummer: Furst Metternich i Paris är uppenbarligen afundsjuk på en Kaunita lagrar. Likasom furst Kaunitz en gang genom sin slughet och med begagnande af bekanta inflytanden bragte ett franskt-österrikiskt förhund till stånd, så tyckes Richard Metternich (Österrikes gesandt i Wien) ej kunna sofva förr, än något sådant lyckats honom, ehuru med bättre framgång, som den en gång mot konung Fredrik af Preussen äfven med bekanta qvinnotrådar spunna diplomatiska svasaaden. Skulle situationen nu kanske ha någon likhet, må man då äfven erinra sig, hvad Versaillerfördraget af d. 1 maj 1757 egentligen ville åstadkomma. I detsamma förband sig Österrike hus de utländska makterna, att till dem öfverlemna för alltid de i r, som det med deras understöd skulle n, ja, tillochmed pr va åt dem provinser. Frankrike skulle erhålla en del af Nederländerna med hamnen Ostende, det ör sa, utom Luxemburg, skulle få en fransk prios. Få ningen Luxemburg (den nuvarande förbunds ästuingen) skulle till förmån för Frankrike slopas och älven Cleve slitas från Preussen; Sverige skulle få det preussiska Pommern, Polen Ostoch Vostpreussen, Ryssland Kurland och Samgallen! IIvad skulle blifvit af Tyskland, om Osterrike kommit i tillfälle att nödgas uppsylla detta fördra om Fre, . — 12 Den ene korpen hugger ej ut ögat på den andre, och en vacker aag skall wienerkabinettet sluta upp med sina sirönsånger ansen mellan Österrike och Frankrike, hvilFrankrike komme ur det mexicanska klist— och det måste törekommas till hvad pris