Göteborgsposten – 28 februari 1866, sida 1

icke rikta sig af Evangeliet. Några utaf dem erhålla namnet vandrande predikanter (itinerant yreachers). De stanna icke i något visst kapell, de gå tvärtom från predikstol till predikstol och utså ordet; det är sällan de låta höra sig tvenne söndagar å rad på samma ställe. Man uppskattar antalet af de i Storbritannien besintliga itinerant preachers till nära tolfhundra. Lekmannapredikanterna eller de, som äro fasta, aflönas icke at brödraskapet. De utötva ett yrke, ibland tillochmed ett handtverk, och man anvisar åt dem det kapell, der de skola låta höra sig om söndagarne. Dessa talare hafva en egen vältalighet; deras kraftiga obildade föredrag söker att i sinnena anslå den religiösa känslans iaslumrade strängar. De göra på sina åhörare alltid ett djupt intryck; man finner det tydligt af de snyftningar, som tränga fram ur dessas upprörda bröst. Sjelfva qvinnorna äro ej utestängda från ordets utöfning. En ung tlicka om 17 år drog nyligen hopar af menniskor till några metodistkapell. Utom söndagen, som de fira under bätvan och fruktar, hatva Wesleyanerna vissa egna fester, t. ex. the loves-feasts (kärleksfester), hvilka ega rum vid bestämda tider, och ett meeting kändt under namnet watch night (nattvaka), hvilket hålles sista dagen af året, för att helsa det nya året och inskärpa i sinnena tanken på tidens korthet. The-sällskaperna, kollationer i hvilka någon gång ända till 2,000 personer samlas, spela äfven en stor roll i sektens angelägenheter, Der insamlas verkligen förunderligt många gåfvor och subskriptioner. Vid det Wesley-jubileum, som för några år sedan firades i England, hopsamlade man en summa af 3 till 400,000 pund sterl. På man betänker, att dessa penningar till stor del utgå ur de fattigas fickor, kan man icke förneka kraften och styrkan i en lära, som inspirerar till dylika uppoffringar.