Göteborgsposten – 27 februari 1866, sida 2

ningen för sig sjelf och medvetandet af att ha uppfyllt sin hligr. Me on det var ej sådant som fordrades för att kunna böja grefve de Valences okufliga vilja. Han återkom till sin bostad, dystrare och mera misströstande än han någonsin varit. Han dolde ej för sig sjelf utt han skaffat sig en mäktig fiende i kardinalen, derigenom att han tillbakavisat dennes välgerv ngar och ej velat emottaga den gunst som erbjöds honom s den verklige konungen i Frankrike. Hans betjents glädtighet kunde knappt draga honom ur sina drömmerier. — Ah! monscigneur, sade Michel, den vackra flickan! — Hvem? frågade Renaud. — Hon gick härifrån för ett ögonblick sedan. Hon är så vacker att om jag ej älskade min lilla Brigitta — Men hvem talar du om? — Och en hy, en färg, en friskhet — Se så, nog med reflexioner, afbröt Renaud med otålighet. Hvem har varit här? — En förtjusande ficka, vacker som härleksgudinnan ... Hennes namn? — Hon har ej sagt mig det och jag bar ej frågat henne derom. — Hon har väl haft något ändamål med sitt besök hä — Naturligtvis; hon bad mig att jag ej skulle glömma ett ord af hvad hon sade. — Men hvad har hon da sag Tala en gång!