Göteborgsposten – 27 februari 1866, sida 2

des ej handlingens min; nu var det blott fråga om att finna ett gynnsamt tillfälle. Detta tillfälle inträffade slutligen, och hertiginnan lät omedelbart kalla till sig den, på hvilken hon trodde sig utöfva ett absolut inflytande. Grefve de Chalais tillhörde den ryktbara familjen Talleyrand-Pörigord. Den tidens krönikor ha lemnat oss följande beskrifning på honom. Han var irelysten; men ärelystnaden är en konst, och få personer vid Ludvig XIII:s hot visade sig erfarna deri. Derifran ghärledde sig kanhända kardinalens oerhörda makt, hvilken var mästare i denna konst. Om grefve de Chalais varit slugare, skulle Richelieu noga ha aktat sig för att läata honom uppnå den höjd dit konungens ynnest uppförde honom. Hans eminens lät konungen få en favorit liksom man låter barn sa en leksak, efter att ha omsorgsfullt utvalt en, tillräckligt oskadlig för att hans majestät ej skulle kunna göra ett farligt bruk deraf. Monsieur hade upptagit grefve de Chalais i sällskapet Vauriens, i hvilket han innehade en hög grad. Obeständigheten i hans lynne, hans stora förmåga att kunna dricka mycket utan att öfverstiga gränserna för en roande uppsluppenhet gjorde honom till en mycket värderad medlem inom detta sällskap. Midtunder en sup6 var denne herre ytterst vältalig och spirituell, under hvardagslifvets lugn röjde sig deremot hos honom en stor brist på idcer. (Forts.)