Göteborgsposten – 27 februari 1866, sida 2

ki i r111THoe cei — Jo, hör på. Hon tog sin aldra behagligaste min på sig och yttrade så här: Du skall säga din herre, att hon mår bättre, och att hvad helst som må hända kon aldrig skall glömma honom. — Om ni visste nådig herre, huru sött hon log och huru hvita tänder hon har! Ännu sedan hon försvunnit tyckte jag mig se henne ... Michel skulle utan tvifvel pratat ännu längre om han ej märkt att hans herre icke lyssnade på honom. Han var mycket angelägen att fråga honom mera, men han vågade icke, utan aflägsnade sig tyst, lemnande Renaud åt sina tankar. — Dyra Blanche! hviskade Renaud, hon älskar mig ännu! Ett lyckligt lcende spred sig öfver hans läppar. Sorger, missräkningar, tvifvel, allt försvann för kärlekens välgörande sol. M. de Valencc hade rätt uti att säga: — Utter regn kommer solsken. XIII. Politiken i kärlek och kärleken i politik. Fjorton dagar förflöto utan att medföra någon förändring i de uti denna berättelse uppträdande personers. ställning. Renaud hade af den förbindliga Susanna fått temligen regelbundna bulletiner om Blanches helsa och hade i en ny skrifvelse anhållit om ett möte. Hans förvåning