————— — SS Um Richelieu observerade honom med denna genomträngande blick som tycktes utforska menniskohjertats hemligaste gömmor. — Men, inföll Renaud slutligen, huru skulle jag kunna hoppas på någon så stor ynnest, jag som efter hvad ni nyss, sade ej har gjort annat än motarbetat ert intresse? — I mina ögon har ni tillräckligt stora egenskaper för att kunna hoppas derpå, svarade kardinalen: er frimodighet, er tapperhet, er skicklighet i vapnens bruk. Märk, jag smickrar er ej, ty jag har ej talt om er intelligens; jag uuderskattar,; den ej, men jag känner den ännu icke. Man tycker om att omgifva sig med personer sådana som ni, herr de Francheterre. och allt hvad jag lofvat er kan i morgon dag bli realiseradt om ni samtycker att inträda i min tjenst. — Men, invände Renaud häftigt darrande, jag är ju i konungens tjenst? — Jag också, svarade kardinalen ödmjukt. — I detta fall, monseigneur, tjena vi ju båda två samma herre, och så vidt jag vet gör hvarje ädling detsamma. — Utan tvifvel, återtog kardinalen i mjuk ton, men det finnes utom denna allmänna skyldighet personliga förbindelser och vänskapsband. Jag har många ovänner, jag döljer det ej för mig; hvarje handling af min politik gisslas, hvarje dag af mitt Nf är en förargelse för manga Det är emot dessa ovänner som jag har behof af starka armar och trogna hjertan. — Jag förstår detta så mycker mer, svarade Renaud