tyrkt en väckt motion derom, att avenska artyg, kommande från svensk hamn, skulle efrias från skyldigheten att i och för visitaion lägga till vid hufvudstadens uthamnar Furusund, Sandhamn och Dalarön. Mot utskottets afstyrkande hade grefve K. Posse vid K. M:t flotta) reserverat sig. Då betänkandet töredrogs på riddarhuset modiflerade gretve Posse, på framställning af generaltulldirektören Bennich, sitt yrkande i den syftning, att den ifrågavarande befrielsen skulle utsträckas till alla från inrikes ort kommande svenska fartyg, hvarefter betänkandet blef återremitteradt. Likaledes förfor bondeståndet, som antog grefve Posses reservation. Det behöfver väl icke framhällas, att frågan i första hand intresserar Stockholm såsom handelsoch sjöstad, och att den således med intresse skulle omfattas af hufvudstadens i borgarståndet varande representanter. Men ingen af dem egnade åt betänkandet den aldra ringaste uppmärksamhet. Grossörerna Hierta och Rinman tego, fabriksidkarne Stråle, kopparslagaren Brinck och notarien Ljungberg sade icke ett ord, för hr Blanche var frågan allt för prosaisk, för d:r Wistrand en obekant eller värdelös erratisk sten och den celebre kakelugnsmakaren Pettersson hade ännu icke hemtat sig efter de öfvermenskliga ansträngningarne till tidningspressens lyftning. Förgäfves bemöda sig representanterna för Wexiö och Upsala att få grefve Posses reservation antagen; de understöddes, som ofvan blitvit nämndt, alls icke af hufvudstadsaugurerna, hvilka — må vi antaga det till deras ursäkt — sannolikt ej gjort sig möda att genomläsa betänkandet, hvilket också antogs utan votering. Penningeinsamlingar eller icke-insamlingar vid bröllop och barndop — se der en fråga som djupsinnigt och med värma derjemte diskuterades i presteståndet. De fattiga behöfva så väl hvad den kristliga kärleken vill gifva dem — anfördes å ena sidan, och å den andra: de fattiga få ej en skilling mera huru mycket som än gitves af kärlek, eller i yrsel etter slutadt kalas, — ty insamlingen tillgodo: kommer sattigkassan och kommunen, hvars bi drag till kassan bli mindre ju flera hederli ga bröllop och barndop som i socknen anstäl las. På en röst segrade beslutet att alskalf: de legaliserade bröllopsoch barndopsinsam lingarne, ty märk väl, dessa insamlingar är förlattningsenligt tillåtna. Doktor Runsten omfattade med nöje till fället att hålla ett nätt föredrag i den för ho nom vanliga, men alltid originella stilen on den stora oriktigheten att upphäfva gamla la gar — som icke eftorlefvas. Detta töredras utgjorde egentligen desert på den öfriga torr toda som högvördiga ståndet förtärt. Bondeständet, som tog bättre vård on hufvudstadens sjöfartsintresse än nämnde stad: egna representanter, ordade för öfrigt hvarje handa om Smålands husarregementes alsit tande — en gammal fråga i nämnde stånd — samt vidare om beväringsstöflor sulade mer gamla bokpermar, hvilken upptäckt var så n) att den föranledde en äterremiss. — —