svarade Renaud, något förskräckt öfver att so sitt uppförande vara till denna grad afslöjadt. I — Det är tydligt, återtog Richelieu med värdighet, att hvad jag nu sagt och kommer att säga er bör stanna inom väggarne af detta rum .... — Jag bedyrar monscigneur ... försäkrade Renaud. — Ja, jag är öfvertygad derom, och det är, derför som jag nu inför er aflägger all diplomatisk försigtighet. Jag vet sålunda att ni handterar värjan på ett utmärkt sätt, att ni är modig, tilltagsen, med ett ord att uni skulle vara en fullkomlig ädling om ni blott, i brist på familj, hade ett ärfdt namn ... Renaud skakade på hufvudet och lät höra en smärtam suck. Kardinalen hade vidrört hans aldra ömtaligaste punkt. — Nåväl! fortfor Åichelicu, allt det der kan hjelpas. Man kan med öppna konungabref ersätta en genenlogi och några aktstycken om ens födelse; man kan på något ställe sluna ett baroni eller grefskap som ej är upptaget .... — Hvad skulle det tjena till? utbrast Renaud i nedslagen ton. Skulle jag derför vara mindre äfventyrare, mindre I bastard, hvilka smädeord jag nyss fick höra uttalas mot mig? Nej, ni skall bli rik och aktad. Tro mig, det är nu för tiden tillräckligt för den alldra anpraksfullaste. Renaud kände sig öfvertygad om att kardinalen hade rätt. Han började ana att det ej kunde vara omöjligt att vinna Blanchees hand, han teg och funderade.