som jag sjelf ingått sådana vänskapsförbindelser hvarom ni talar; men jag bekänner att der troheten mot min konung fordrar det, få de försvinna. Den ton hvari Renaud uttalade dessa ord kunde cj lemna ksrdinalen något tvifvel öfrigt. Han fann att han hade att göra med en ädling af en oböjlig stränghet i grundsatser, hvilken ej erkände någon annan auktoritet in konungens, och att hvarje ytterligare frestelse skulle vara onyttig. — Ni har rätt, min herre, återtog han med mildhet. Jag lyckönskar er uppriktigt till så ädla tänkesätt som dem ni nyss uttryckt. Om er tjenst och era vänskapsförbindelser lemna er någon dag ledig, så kom och sök mig här; ni skall alltid vara välkommen till Petit-Luxembourg. Ni har två gånger å rad gjort de mina tjenster som jag aldrig skall glömma; jag längtade efter att få tacka er derför; nu då jag uttryckt för er min ersänsla, som blott ni sjelf håller inom vissa gränsor, vill jag ej längre uppehälla er. Richeliecu reste sig och gjorde en afskedsåtbörd full af värdighet åt den unge adelsmannen, som vördnadsfullt drog sig tillbaka. Renaud varseblef ej huru alla ansigten, då han passerade genom antichambren, nyfiket voro fästade på honom och huru någras blickar sökte hans. Han hade nu brutit med sin lycka! Hans samvetsI betänkligheter hade gjort att han kanhända för alltid förlorat Blanches hand. Sedan så lockande anbud af honom blifvit förkastade, återstod honom ingenting annat än akt