Göteborgsposten – 23 februari 1866, sida 2

— bå din tjenst tillåter det, yttrade han till Susanna skall du komma till mig. Jag måste tala med dig. Han begaf sig derefter till sitt rum, hvilket han med stora steg genomvandrade. — Jag har varit sträng, tänkte han; men det var nödvändigt. Skyn har brustit; så mycket bättre. Efter regnet kommer solsken. Man finner att under samiljfadren lefde alltjemt den gamle ungknrlens egoism. Han hade varit så kort tid gift. Men trots det beröm han trodde sig böra slösa öfver den fasthet han visat, så rörde sig inom honom något, hvilket liknade samvetets röst och som sade honom att han haft orätt. Olyckligtvis vunno hans högmod och envishet öfverhanden. Inom kort knackade någon sakta på dörren. Det vår Susanna som sökte inträde. Hon steg in. — Oh! yttrade grefven med synbar tillfredsställelse, det är du. Kom närmare och var ej rädd. Flickan närmade sig långsamt och betänkligt. — Jag är ej rädd nådig herre, stammade hon i det hon sänkte ögonen. (Farte Y