Göteborgsposten – 23 februari 1866, sida 1

— Nej, svarade Renaud med köld, och beviset derpå är att jag har den äran att hos er anhålla om fröken Blanche de Valences hand. Grefven stod ett ögonblick liksom slagen af-åskan. — Ni! upprepade han, ni som ... Ah! det är för löjligt! Han utbrast vid dessa ord i ett förolämpande gapskratt. — Jag skulle ej ha vågat framställa denna begiiran, ty jag har förutsett huru den skulle mottagas, om jag ej blifvit uppmanad dertill af Blanche sjelf . — Af min dotter? fråga de grefven bestört. — Ja, af er dotter, min herre. — Ni ljuger! utropade herr de Valenc utom sig.. Renaud gjorde en häftig rörelse af vrede, som han dock snart beherrskade, men rodnaden uppsteg i hans ansigte, och hans ögon lyste med en dyster glans. — Fraga henne, svarade han likväl med lugn. — Herr de Francheterre har rätt, svarade i detsamma en klar och fast röst. Grefven och Renaud vände sig på samma gång om och varseblefvo Blanehe, hvars kinder betäcktes af en dödig blekhet. Hon hade af Susanna blifvit underrättad om Renauds ankomst, hon hade lyssnat och ej inträdt förrän hon hörde sin far beskylla hennes ilskare för att ha jugit. Grefve de Valencös vrede och förvåning förlamade ögonblickligen alla hans förmögenheter. Det uppstod en