Göteborgsposten – 21 februari 1866, sida 2

— Nå resen då på er, och låtom oss taga värjan i handen, ty det ser ut som om man på det sättet brukade klinga med dem. Inom ett ögonblick blixtrade de åtta värjorna i värdshussalen. — Ilåll in, mina herrar, yttrade Renaud, som nu blandade sig i saken, J fån ej mörda hvarandra här, och för öfrigt ären J ej lika till antalet. — Hvad vill dender narren oss? frågade chefen för de fem äfventyrarne. Renaud bleknade men lyckades att hålla sig tillbaka. — Jag säger er, att om J viljen slåss tre emot tre, så är Prå aux Clercs icke långt aflägsen. — Nog, nog! min unge man! afbröt den mest ursinniga af skurkarne, och håll er undan om ni ej fruktar för skråmor. Med detta yttrande nalkades han åtföljd af sina fyra kamrater det bord, hvarest gardisterna befunno sig, och klingorna möttes. Mot slutet af denna scen hade värdshusvärden rusat fram med buteljer och glas; men då han såg de blottade värjorna satte han hastigt bort glasen och försvann genom en dörr. Ätventyrarens sista ord hade obehagligt genljudat i Renauds öron och vreden började få öfverhand hos honom. Inom ett ögonblick var striden i gång. I första sammanstötningen blef en af gardisterna sårad och dignade tillbaka mot den stol, hvarpå han sutit. Striden blef således alltmer och mer ojemn.