Göteborgsposten – 21 februari 1866, sida 2

— Fråga denne adelsman, sade han, han vet bättre än jag hvad som tilldragit sig. Med dessa ord visade han på Renaud. Renaud, sålunda uppmanad att yttra sig, afgaf en berättelse hvars sanningsenlighet intygades af de båda gardisterna, Michel och äfventyrarne sjelfva, och som gjorde ett visst intyck på sergeanten. Dock tvekade han ännu och bad adelsmannen uppgifva sitt namn. — Jag är baron Renaud de Francheterre, löjtnant vid konungens garde. Då sergeanten hörde dessa ord förde han högra handen till sin kask och gjorde en militärisk helsning. Han tvekade ej längre. Han lät bortföra de båda blesserade, befallde att hans tre fångar skulle föras till Chåtelet och aflägsnade sig. Äfven kardinalens gardister hade blifvit något förvånade då de hörde den persons grad och titel som på ett så verksamt sätt bisprungit dem. Man lät dem gå fria å Renauds borgen och striden var sålunda ändad af brist på stridande. Michel och hans herre aflägsnade sig under det att en kirurg hvilken i största hast blifvit tillkallad, förband de blessyrer som de sårade erhållit. Renaud, hvars toilett blifvit bragt något i oordning under striden, kunde ej gerna infinna sig hos kardinalen i dylikt tilstånd. Han gick tillbaka till sin bostad och fann der de Puylaurens som väntat på honon under något mer in en halftimma. (Forts.)