Uvarjehanda. En nepresentation på en engelsk solkteater. En brefskrilvare från London till Norrkopings Tidningar, berättar bl. a.: Jag anlände utanför Theatret Ejffingham, dit jag, lockad af nyfikenhet, gick in. Egaren af detta Thalia-tempel är en mr Morris Abraham och direktören heter Isaac Cohen; priserna voro 3, 4, 6 och 8 pence samt I sh. Den minst puckade delen af huset var logerna, till hvilka inträdet erlaer med 8 pence, och till och med der fann jag ingen sittplats. Effingham är en stor teater och var ölvertylla. Jag sänkte min blick och såg ned på folket å amfiteatern. Publiken tycktes vara sammansatt af pojkar mellan 8 och 16 år, blandade med fsta judinnor. I logerna sutto flera dagsverkare med sina hustrur. Jag kunde från min plats äfven njuta af lisvet bakom kulisserna. Det var ett krattfulit drama som gafs till bästa. Vi voro i Krimkriget och sago dollaternas tält, bland hvilka fredliga borgare, män och qvinnor vandrade fram och tillbaka barhufvade. Den Tappre brittiske soldaten var representerad genom sju karlar med röda rockar. Lyckligtvis innehöll affischen bär litet mera än våra svenska, och denna beskref såväl saken som hvarje dramatis persona, så att jag snart blef i stånd att igenkänna handlingen. Den rike och hederlige mannen blir bedragen af sin, som han trodde, ärlige män, men egentligen hans dödsfiende. Den lyckliga hustrun blir äfven ett offer för denne dödsfiende och blir slutligen skiljd från den rike och hederlige mannen, som beger sig af till Krim. Den lyckliga hustrun ångrar sig och följer honom dit och, barhufvad med löst hängande hår, möter hon honom, då han blir buren tillbaka från slagfältet, rasande i dödsyrseln, svängande sitt svärd och yttrande afbiutna meningar öfver sin ej glömda, trolösa hustru. Dödsscenen följer. Den shederlige mannen är nu en fosaväckande åsyn. Han hade hvitlärgat sitt ansigte och besmort halsen, händer och ögonbryn med röd färg, så att det såg ut som han skurit halsen af sig, och var dessutom sårad på ett halft dussin andra ställen. Hans hår hängde öfver ansigtet; han hade endast byxor och skjorta på och låg på en soffa; hans hustru, vaturligrvis som alltid, skriker, dånar, och ridån faller. Min okunnighet uti dramatiska förhållanden föranledde mig tro att det nu var slut på tragedien; men det visade sig af affischen, att jag misstagit mig, ty Åden hederlige mannen återvände ifrån de döda, såsom j sea af dessa utrop, med hvilka affsischen annonserar den följande akten: Den döde vid lif! Advokaten och hans offer! Beviset! Segern! Ny hotelse! Jag vill på samma gång ej underlåta säga, att ridån ej som vanligt var en vy