Göteborgsposten – 20 februari 1866, sida 2

er. Jag hade behof af att tå träffa er för att få nytt mod! — Ni lofvar mig sålunda att i morgon .... — I morgon skall jag ha äran att af herr grefve de Valenc begära hans dotters hand. Godt, Renaud. Och ingen falsk blygsamhet. Kom ihåg att jag älskar er så högt att ni ej behöfver hysa ringaste tvekan. Farväl. — Ni lemnar mig redan? — Jag måste. Glöm ej ert löfte. — Oh! ni kan räkna på mig, Blanche! utropade Renaud hänryckt. Ja, jag kan nu höja hufvudet, emedan ni, inför Gud som hör oss, tillåter mig att erkänna för alla den kärlek ni ingifver mig. Ack! jag är lycklig, och jag älskar er Blanche, jag älskar er! Då Renaud efter att ytterligare en stund ha samtalat med Blanche, skulle afligsna sig och passera tröskeln till kapellet, observerade han en adelsman som med korslagda armar och barhufvad stod upprätt midt emot honom. — Markis de Tourville! utropade han förstenad af öfverraskulng; ni var då här! — Ja, jag har sett allt, min herre. — Det är godt, yttrade Renaud hastigt; jag är färdig att duellera med er. — Behagar ni framför allt att skänka mig ett ögonblicks samtal? — Tala, min herre, hvad vill ni. — Detta är ej stället att ingå i en förklaring af det