Göteborgsposten – 19 februari 1866, sida 2

Markisen inträdde således utan ceremonier i grefvens rum, fastän denne knappt hunnit fullborda sm toilett. I det ögonblick då betjenten skulle draga sig tillbaka efter att ha infört herr de Tourville, hejdade grefven honom med en åtbörd, anvisade markisen en fåtölj i hvilken han bad honom sätta sig, samt yttrade till betjenten som qvarstod orörlig? — Är fröken de Valenc uppstigen? — Ja, herr grefve, svarade betjenten. Fröken gick alldeles nyss ut. — Har hon sagt hvart hon skulle gå? — Hon är i messan, men dröjer ej länge borta. — Hvem hade hon i sällskap? — Susanna, hennes kammarjungfru. — Det är bra. Dame Marguerite är då ej bättre? — Jo tvärtom, hon är mycket bättre, ehuru ännu en smula svag. Hon ville tillochmed denna morgon åtfölja fröken till kyrkan; men den kära fröken är så god att hon äfven i dag ville att hon skulle undvika denna ansträngning. — Det är nog, sade grefven. När min dotter äterkommer, skall ni läta servera oss frukost. Lemna oss. Domestiken drog sig långsamt tillbaka. — Nu, markis, yttrade hr de Valenc vänd till sin gäst, är jag helt och hållet till er disposition. Låt höra! Hvilken god vind har fört er hit? — Nyfikenhetens vind. — Ah! utbrast grefven med fullkomligt väl spelad förvåning. I hvilket ämne!