Göteborgsposten – 19 februari 1866, sida 2

—)31———— ———— — Märkte ni i går på festen hvilken förvirring jag erfor då jag såg den unge baron de Francheterre? — Jag skulle ljuga om jag sade er motsatsen? — Känner ni honom? — Nej; ni borde ha sett att man för första gången presenterade honom för mig. — och ni vet ingenting om honom? — Ingenting, utan att han är en ung man uppfostrad af barmhertighet i ett litet slott som ligger nära intill mitt eget. — Men hans familj? — Jag känner den ej, och han sjelf har aldrig kännt den. — Det var besynvorligt! utbrast markisen taukfull. — Hvarföre det? frågade grefven lifligt. Herr de Tourville upplyfte hufvudet vid denna fråga och betraktade stadigt sin värd, derefter kastade han en hastig blick omkring sig, lutade sin panna i handen. Efter några ögonblicks tystnad syntes den tvekan han erfarit börja upphöra. — I sanning, sade han, ui är en man af heder; jag kan säga er allt. — Tala, bäste vän, svarade grefven i en ton af likgiltighet som endast var antagen, ty han vädrade en hemlighet. — Ni vet att min familj fordom bodde i departementet Loiret, i trakten af Chateau-Renard, och att min far, sedan han dragit sig tillbaka från hofvet, der förde temligen stor stat. Min mor var död sedan långt tillbaka,